Italiens signalpolitik har skiftat flyktingström
Italiens nya populistregering har fått mycket kritik för sin vägran att ta emot flyktingar som räddats ur havet.
Men de har uppenbarligen lyckats med sitt syfte.
Flyktingarna försöker nu ta sig till Europa via Spanien i stället.
Diciotti är namnet på det senaste fartyget som räddat människor på Medelhavet men där Italien vägrar låta de 177 människorna gå iland. Istället kräver man att något EU-land ska erbjuda sig att ta emot flyktingarna. Annars hotar Italien med att skicka tillbaks dem till Libyen.
När den första liknande incidenten inträffade i juni blev det ett ramaskri. Nu är det tämligen tyst. Då anklagade övriga EU Italien för att bryta mot asylrätten. De över 600 flyktingarna ombord på Aquarius tvingades till en flera dagar lång resa från italienska vatten till Spanien som till slut erbjöd sig att ta emot dem.
Sedan dess har det skett ett markant skifte i flyktingtrafiken. Numera är det betydligt fler som tar sig båtvägen till Spanien än till Italien.
De första två veckorna i augusti tog Italien emot bara 756 migranter medan Spanien tog emot 3 419 enligt den internationella migrantorganisationen IMO. Visserligen är det en kort period men det verkar som Italiens signalpolitik haft önskad effekt.
Avskräcka
Flyktingarna, eller om det är människosmugglarna eller en kombination av de två, väljer i allt större utsträckning bort Italien.
Skälet är den nya italienska regeringens mycket högljudda och handfasta politik att avskräcka dem från att komma dit.
Italien har under några år tagit emot över en halv miljon migranter.
Både högerextrema partiet Lega och missnöjespartiet Femstjärnerörelsen gick till val på att stoppa den illegala invandringen. Vilket uppenbarligen var ett vinnande koncept.
Ett skäl till detta är övriga EU:s ovilja att hjälpa italienarna genom att fördela de migranter som kommer till Italien. Numera är många av de som försöker korsa Medelhavet ekonomiska migranter som vill försöka hitta ett arbete och ett bättre liv i Europa.
Stoppa smuggelbåtar
Problemet är att det inte är något land i Europa som vill ta emot dessa människor. Väljaropinionerna i de flesta EU-länder har svängt från en relativt välkomnande attityd när flyktingströmmen startade på allvar hösten 2015 till att nu vara mycket mer negativa. Ska man vinna val på invandringspolitik måste den numera vara restriktiv.
EU:s senaste försök att hitta en lösning som gör att de som trots allt kommer hit fördelas på EU:s samtliga 28 medlemsländer slutade med ett gigantiskt fiasko på EU-toppmötet i Bryssel i slutet av juni trots att ledarna satt och förhandlade till klockan fem på morgonen.
De som redan tagit emot många asylsökande, som Tyskland och Sverige, vill ha en solidarisk omfördelning men de som tagit emot få vägrar. De vill att EU i stället ska inrikta sig på att stoppa trafiken av smuggelbåtar över Medelhavet.
Vägen blockerad
Men inte heller där agerar EU gemensamt. När Italien försöker avskräcka så flyttas bara strömmen till andra länder, i nuläget främst Spanien som fått en ny regering med en socialdemokratisk premiärminister som åtminstone initialt velat framstå som mer human.
När Angela Merkel och Frankrikes Emmanuel Macron nyligen talade om migrationsfrågan var det eniga om att det måste till en gemensam fördelning samtidigt som den vägen är blockerad av Ungern och andra vägrarnationer.
Problemet har med andra ord inte kommit ett dugg närmare en lösning men regeringen i Rom har med sin hårda politik lyckats minska trafiken till Italien.
Det enda som hittills räddat EU från ett liknande flyktingkaos som 2015 är att trafiken av migranter över Medelhavet har minskat i kombination med att landrutten via Balkan är stängd. Hittills i år har drygt 60 000 tagit sig till Europa sjövägen jämfört med det dubbla vid samma tid förra året och hela 266 000 vid motsvarande tid 2016.
I september ska EU hålla ett toppmöte i Salzburg om migrationen på Österrikes initiativ. Där lär fokus också ligga på hur flyktingströmmen ska stoppas snarare än på hur den ska fördelas.
Fortsatt är det var och en för sig snarare än alla för en som gäller i EU-kretsen.