Hur kan vi acceptera narkotikadödligheten?

helskärm

2013 orsakade narkotikan 589 människors död. Samma år omkom 264 personer i trafiken. För trafiken var det den lägsta siffran sedan 1994, för narkotikan den högsta. Den höga narkotikarelaterade dödligheten har inte bara en orsak.

Den påverkas både av ändrade missbruksmönster och av de insatser som sätts in mot missbruket. I takt med att opioidmissbruket ökat, har även dödligheten gjort det. Det är också riktigt som Hübinett och Käll skriver att metadon och buprenorfin är inblandat i många dödsfall. Därför måste man ta itu med läckaget av dessa mediciner.

Vi menar dock att man måste se den narkotikarelaterade dödligheten i ett större sammanhang. Kriminaliseringen av missbruket som sådant påverkar vårt sätt att tänka. Det har bland annat lett till att den som deltar i behandling med metadon har kunnat skrivas ut mot sin vilja utan medicinska skäl. Om Socialstyrelsens förslag till nya föreskrifter genomförs, kommer ovidkommande, icke-medicinska skäl inte längre att kunna påverka behandlingen. Det är nödvändigt.

Det går inte att försvara kriminaliseringen med att avsikten inte är att göra unga till brottslingar eller att sätta narkomaner i fängelse utan bara att avskräcka unga från att använda narkotika, ett resultat som inte nåtts enligt BRÅ. Lagstiftningen är de facto uttryck för en repressiv narkotikapolitik. För mycket resurser går till polisiära insatser jämfört med förebyggande och behandlande insatser.

Det är svårt att frigöra sig från tanken att den som är beroende av narkotika inte har lika människovärde. Hur kan vi annars förklara att vare sig regering eller kommuner och landsting har tryckt på alarmknappen när den narkotikarelaterade dödligheten mer än tredubblats sedan mitten av nittiotalet?

Björn Fries, Tidigare Nationell narkotikapolitisk samordnare

Christina Gynnå Oguz, Tidigare Bitr. Nationell narkotikapolitisk samordnare