Vittnesmål om övergrepp flödar in

En av de starkaste rösterna under den svenska metoo-vågen var uppropet #allavi, som samlade berättelser om övergrepp oavsett bransch.

Snart ett år senare fortsätter berättelser och vittnesmål om grova övergrepp att flöda in.

– Det finns inget i efterhand. Vi håller på. Fortfarande strömmar det in berättelser, säger initiativtagaren Maria Robsahm.

Uppropet #allavi är såvitt känt det största uppropet i spåret av #metoo. Det är inte kopplat till någon bransch, utan till för alla som utsatts för allt från oönskad intimitet till grova övergrepp.

– Vad som är kärnan i det här är att tjejer, kvinnor och tanter ska kunna äntligen få berätta för människor som vill lyssna och som kan ta ifrån dem känslan av skam och skuld, säger Maria Robsahm.

– Många av dem som skriver nu kan ha varit med i gruppen från början, men det är först nu de vågar dela med sig.

Grova brott

Uppropet drog igång i slutet av november. Maria Robsahm hade då en stark känsla av att det var något som saknades i alla de yrkesupprop som rullades ut.

– Vi har en tendens att göra allt till jobbrelaterade problem. Men alla vi som inte blivit utsatta på jobbet, utan av ett ex, på krogen, i hemmet. Jag kände: Vi då? Ska inte vi få berätta? berättar hon.

I dag har gruppen drygt 50 000 medlemmar. Över 15 000 berättelser har hittills kommit in.

Syftet med uppropet var att visa att övergrepp sker överallt, oavsett ålder och yrke. Och otaliga berättelser om sexuellt våld, som i vissa fall pågått under många år, strömmade in. Många vittnesmål var skakande beskrivningar av mycket grova brott.

– Vi har blivit överraskade av att det är så grova grejer. Det var inte en klapp på rumpan utan rena våldtäkter, gruppvåldtäkter – tunga saker, säger hon.

Gett mod

Maria Robsahm tror att gruppen har gett många kvinnor mod att berätta om övergrepp som de tidigare hållit för sig själva.

– Exempelvis har många äldre kvinnor hört av sig om övergrepp som skett i barndomen eller i tidiga tonår och som präglat hela deras liv. De har inte delat med sig till någon. Men när de ser att andra kan berätta och får stöd och kärlek vågar de också. Och så har de kanske vågat berätta för sin man också och han har äntligen förstått varför det finns vissa saker som är konstiga.

Tidigt fattades beslutet att inte namnge eller publicera detaljer som kunde identifiera de män som beskrevs som förövare.

– Hade vi accepterat namngivning hade vi haft ett jättetufft läge. Journalister hade kunnat komma in och börja hänga ut folk, och vi hade inte haft en aning om ifall det bara var hämnd eller något annat, förklarar Maria Robsahm.

Attitydförändring

Ett av #allavi:s krav är ett samhälle med nolltolerans för allt sexuellt våld. Maria Robsahm konstaterar i dag att det är lång väg kvar. Men målet är ändå fullt möjligt att nå, anser hon.

– Barnagalagen hade ju den effekten när den kom 1979. Då fanns det folk som tyckte att "herregud, ska man inte få ge en olydig unge smisk på rumpan och en örfil?". I dag är det ingen som skulle säga så.

– Det jag vill ha är en sådan attitydförändring som är bred och djup, där varenda kille som ser en annan kille bete sig illa mot en tjej reagerar – på samma sätt som vi reagerar om vi är ute på stan och ser en pappa lappa till sin unge.

Samtyckeslagen, som trädde i kraft den 1 juli, är ett viktigt steg på vägen, anser hon.

– Den är jätteviktig. Men den stora förändringen har med attityderna att göra. I det här fallet med attityderna från juridiken, åklagare och hela domstolsväsendet, säger Maria Robsahm.