Flyktingarna: den ungerska polisen misshandlar och torterar oss

Uppdaterad 2018-03-15 | Publicerad 2017-03-05

BELGRAD. På en liten klinik bakom centralstationen i Belgrad syns spåren av Ungerns brutala politik.

Flyktingar med blödande sår – som uppger att de har blivit misshandlade av landets polis.

– Den ungerska polisen slog mig över ögat med batong, säger Usman Khan, 18.

Den unge afghanen sjunker ner på träbänken i väntrummet på Läkare utan gränsers klinik i Serbiens huvudstad. Han för handen över svullnaden runt vänsterögat.

Såret har gått upp igen.

Huvudet spränger.

18-årige Usman Khan borde ha varit i Österrike vid det här laget. Han kunde ha vilat ut på ett asylcenter och fått äta lagad mat. I stället är han tillbaka i Belgrad, i ett väntrum som luktar rök eftersom alla runtomkring liksom han är på flykt och tvingas elda om nätterna.

Bara några timmar har gått sedan misshandeln.

De tio i gruppen hade tagit den vanliga vägen. Rest på billigaste sätt med tåget till Subotica, den sista staden i Serbien. Låtit människosmugglaren leda dem till fots de sista två timmarna till gränsen. Strax före klockan elva klippte smugglaren snabbt och vant upp taggtrådsstängslet med en bultsax.

Hastigt slank de igenom, en efter en.

Nästan genast hördes hundarnas hetsiga skall. De hade upptäckts. En grupp bestående av fem poliser och tre hundar närmade sig hastigt.

– Stopp! ropade de.

Usman Khan sjönk ner på knä och gjorde sig liten. Hjärtat slog snabbt, han var livrädd för att hundarna skulle bita. I stället var det en batong som ven över huvudet. Det blixtrade till.

Det kom slag på slag.

Efter några minuters misshandel fick gruppen chansen att springa tillbaka genom hålet i stängslet och in i Serbien igen.

Utanför passerar bilarna, de tutar och tränger sig fram i eftermiddagstrafiken. Kompisen Safi Ullah Rihan, 16, klarade sig med bitsår på vänsterhanden. Han pekar ut spåren av hundens tänder.

Usman baddar såret med en bomullstuss.

– Talibanerna hemma i Afghanistan vill att jag strider med dem. De hotar att döda mig annars. Jag vill till Europa för att få frihet, säger han.

Aftonbladet kan inte bekräfta detaljerna i Usman Khans berättelse, lika lite som det det exakta händelseförloppet vid gränsen går att slå fast. Vi kan bara konstatera att han inte är ensam om sitt vittnesmål. Att det runt omkring honom, på kliniken i Belgrad, väntar pojkar och unga män med kusligt snarlika historier.

Andrea Contena

Andrea Contenta som är humanitär samordnare på Läkare utan gränser har egentligen inte tid att möta oss. Kliniken är överbelastad och dagen kaotisk. Men han kan inte längre vara tyst, världen måste få veta.

Våldet i sig är inget nytt. Under hösten brukade det komma två eller tre misshandlade migranter i veckan till kliniken. Men de senaste dagarna har något hänt, enligt Andrea Contenta.

Dagen före vårt besök kom tjugo migranter – på ett dygn.

– En patient var så illa skadad att vi fick skicka honom till akuten, säger han.

Alla hade varit på väg till Västeuropa för att söka asyl, en mänsklig rättighet. Och alla uppgav att de slagits av ungersk polis eller bitits av hundar.

Såren och de svullna kroppsdelarna liknar varandra.

– Vi varken kan eller vill slå fast vad som har hänt. Men vi kan se att skadorna kommer från knytnävar och batonger och hundbett, säger Andrea Contenta.

Samtidigt har våldet delvis bytt karaktär. Migranter har fått tårgas på sig och bestulits på telefon och pengar. Under vintern, när temperaturen letade sig ner under tio minusgrader, uppger vissa att de har tvingats klä av sig och stå i kalsonger medan de fått iskallt vatten hällt över sig.

– Det handlar om att bryta ner och förnedra migranterna, om psykisk misshandel, säger Andrea Contenta.

Vi går runt bland de övergivna lagerbyggnaderna bakom järnvägsstationen, som är hem för hundratals migranter. I hela landet finns nästan åttatusen, enligt FN. Talet om att vägen upp genom Balkan skulle vara stängd för flyktingar går att avfärda med en enkel blick.

De flesta är mellan 16 och 25. De är pojkarna och männen som blev kvar när kvinnorna och de små barnen flyttats till mer ordnade läger. När kvoterna fylldes och portarna till Europa drogs igen.

Vissa har blivit slagna i Bulgarien, andra skjutna i Turkiet. Ändå säger de samma sak: den ungerska polisen är värst.

Sedan nyår har 23 migranter dött på Balkanrutten, enligt Läkare utan gränser. De flesta har frusit ihjäl.

Ljus strilar ner genom hålen i taket, belyser enstaka punkter och människor som om deras liv vore en pågående teater.

Man skrattar. Visar blåmärken. Hostar bort röken från de öppna eldarna. Brer ut mattor, klipper och rakar varandra, spelar musik, ringer hem på Whatsapp, men framför allt talar man om gränser. Om de man har passerat – och den som ännu återstår att korsa.

Den som nästan blivit en besatthet.

En kille med bandage har försökt 24 gånger.

Han drar upp sin röda tröja, som täcks av blåmärken, resultatet från det senaste misslyckandet.

– Den ungerska polisen klev på min rygg, säger han.

Kvällen faller, skuggorna blir längre. En råtta jagar över lagergolvet.

Usman Khan kommer ut från kliniken med ett bandage över huvudet.

Ett och ett halvt år har gått sedan han lämnade hemstaden Jalalabad i Afghanistan. Han har rest genom fem länder och över ett hav. Betalat motsvarande tiotusentals kronor till människosmugglare.

Nu har han varit i Serbien i tre månader.

Ett tåg rullar ut, på väg norrut, med kvällens migranter. Liksom han kommer de att fotvandra till gränsen, försöka klippa upp stängslet och springa så fort de kan och när solen går upp kommer de flesta vara tillbaka, med nya skador och sår.

Usman Khan säger att han tänker vila en dag eller två. Sedan ska han försöka på nytt. Han kommer att fortsätta igen och igen och igen för liksom de andra migranterna i Belgrad ser han inga som helst alternativ, ingen annanstans att ta vägen, ingen väg tillbaka.

Aftonbladet har varit i kontakt med Ungerns ambassad i Stockholm som förnekar anklagelserna om systematiskt våld.

Ambassadens kommunikatör Marta Marko-Tisch skriver i ett mejl:

”Hjälporganisationer brukar ofta tro på migranternas berättelser som saknar konkreta fakta, det vill säga den påstådda misshandelns tidpunkt, plats, karaktär eller antalet gärningsmän. Berättelserna kommer företrädesvis från migranter som inte vill verifiera sin identitet eller medvetet lämnar osanna uppgifter.”

I åtta fall har ungerska åklagare utrett anklagelser om våld, enligt Marko-Tisch:

”I sex av fallen har åklagaren redan konstaterat att migranternas berättelser saknade all grund, medan undersökning fortfarande pågår i två”.

Rättelse: I en tidigare version av den här texten uppgavs det felaktigt att Marta Marko-Tisch var pressattaché på den ungerska ambassaden i Stockholm.