”Vi ska hitta Ingemar, 83”

Kristina Edblom

De frivilliga i Missing people letar över när polisen har gett upp

Varje dag anmäls 20 personer som försvunna i Sverige.

Polisen söker för att rädda liv – men sen då?

På kort tid har frivilligorganisationen Missing people blivit en viktig aktör för anhöriga som söker sina saknade.

– Vi letar hellre en gång för mycket än inte alls, säger ordföranden Jessicka­ Kangasniemi.

Karin, 58, Ingemar, 83, Ingela, 52. De är några av alla dem som är försvunna just nu. Deras anhöriga väntar oroligt på att telefonen ska ringa.

”Normal kroppsbyggnad.”

”Skulle till ett läkarbesök.”

”Har du sett Ingela, ring polisen på 114 14.”

Drygt 62 000 följer Missing peoples efterlysningar på Facebook. De allra flesta som trycker på ”gilla-knappen” fyller också i ett formulär och anmäler sig som volontärer, berättar frivilligorganisationens ordförande Jessicka Kangasniemi.

– Vi tar vid när polisen gett upp. För det mesta letar vi inte för att rädda liv utan för att de anhöriga ska få svar.

Skinnskatteberg, lördag 29 september: Regnet öser ner när vi samlas på parkeringsplatsen vid Surahammars kyrka. Närmare 35 frivilliga har slutit upp, pensionärer, friluftsmänniskor, undersköterskor. En har åkt från Uppsala, några från Västerås och Eskilstuna.

Här är också den saknade mannens familj.

Övergiven bil

Larmet kom till polisen förra onsdagen. Då hade 83-årige Ingemars bil stått övergiven på parkeringen vid friluftsområdet Hålsbo i Skinnskatteberg i en vecka. Nu har det gått ytterligare några dygn och polisens sök har inte gett resultat.

Vi åker i karavan till det populära friluftsområdet och parkerar på samma ställe som Ingemar. I de här skogarna har han plockat svamp och bär i 50 år. Stämningen är spänd och beslutsam.

– Ställ er på armlängdsavstånd, vi ska leta under varje sten, varje gran.

Alla bär illgula västar. Skallgångskedjan jobbar sig långsamt framåt i den svåra terrängen. Skogen är tät, ömsom bergig, ömsom sank. Bakom oss lämnar vi litervis med svamp, gula kantareller och trattisar, hinkvis med röda lingon.

Det är lätt att bli otålig, tappa sin position i kedjan, vilja följa magkänslan eller springa efter ljud i skogen.

– Det är tungt. Men det är ännu värre att sitta hemma, säger Ingemars svärson i en kort drickpaus.

Vid parkeringen väntar Ingemars döttrar, tagna efter dagar av oro. Oändligt tacksamma för att främmande människor hjälper till att leta.

”Slutar aldrig leta”

Göteborg, tisdag 25 september: Det handskrivna brevet kom för några dagar sedan. Jessicka Kangasniemi tar ett djupt andetag, ögonen blir blanka.

– Ja du, jag vet inte vad jag ska göra. Det är så tragiskt.

Brevskrivaren har letat efter sin man i 26 år. Han försvann under en färjetur 1986, flera omständigheter kring försvinnandet stämmer inte och hon upplever att ingen tagit sig tid att ta reda på vad som verkligen hänt hennes man. Nu skriver hon till Missing people och hoppas på hjälp.

– Jag har pratat med henne, jag vet hur hon har blivit bemött. Hon kommer aldrig att sluta leta, säger Jessicka.

Jessicka Kangasniemi är 49 år och har tre vuxna söner och man. Hon arbetade i många år som montör på Volvo, men lederna tog stryk. Jessicka har också varit brödansvarig på en Ica-butik.

Sedan årsskiftet är hon ordförande för Missing people och hon känner att hon hittat sin livsuppgift.

Vi sitter i lokalerna till en budfirma på Hisingen. En av firmans ägare, Peder Schillerström, är också vice ordförande i Missing people. I ett av rummen är ett callcenter under uppbyggnad, hit kommer personer som vill göra något meningsfullt om dagarna. De söker sponsorer för att finansiera Missing peoples verksamhet.

Skallgången avbryts

Tomas jobbade med IT-support fram tills i somras när han blev uppsagd på grund av nedskärningar. Pia har varit sjukskriven länge. Christin jobbar som servitris och kommer in när hon har tid.

Efter flera timmars sökande i Hålsbo får Evelina Nyvall syn på toapapper som hängts som en snitslad bana bland granarna. På en gren hänger en hink med kantareller. I hinken ligger en kompass.

Pulsen stiger. Vi som hunnit tillbaka till parkeringen nås av beskedet över walkie talkie. Ingemars dotter för händerna till munnen likt en bön.

Skallgången avbryts och gruppen i skogen börjar systematiskt söka av området kring fynden i cirkelrörelser. Platsen märks ut för polisen.

Det börjar skymma och Ingemar är fortfarande försvunnen. Kalla och nedstämda sätter vi oss i bilarna igen.

Det plingar till i Jessickas dator.

– Herregud, hon är 14 år.

Hon tar sats och slår numret till flickans mamma. Kort därefter krånglar hon sig igenom polisens organisation och hamnar efter mindre än en kvart hos den spaningsledare som har hand om 14-åringens försvinnande.

Polisen ber henne att vänta med att lägga upp en efterlysning, det är ett känsligt läge.

– Det här är inte roligt, suckar Jessicka innan hon ringer tillbaka till mamman och säger att de inte kan göra något i nuläget.

Missing people tar alltid kontakt med polisen och följer deras instruktioner.

– Man känner sig väldigt maktlös.

Trots flera skallgångar är Ingemar fortfarande försvunnen. Den 14-åriga flickan har kommit tillbaka hem.

Polisen prioriterar att rädda liv – och att lösa det som misstänks vara brott

När polisen får in en anmälan om en försvunnen person görs en första bedömning efter en strikt mall. Ålder, klädsel, väder, terräng och hälsa poängsätts för att skapa en uppfattning om hur akut läget är. Polisen tar reda på om det råder fara för livet eller allvarlig fara för hälsan. Om det är så har försvinnandet högsta prioritet för polisen.

Polisen har ingen lagstadgad skyldighet att fortsätta söka efter en person om man inte misstänker brott.

Polisen använder sig inte av skallgång eftersom det är tidskrävande och ineffektivt. I stället jobbar man med patrullsök. En patrull på tre personer söker av en kvadratkilometer på sex timmar, då hittar de 75 procent av allt som går att hitta i det området.

Polisen samarbetar främst med hemvärnet och räddnings-hundar vid stora sökinsatser.

Källa: Örjan Owesson, polisen

De hittade Marina, 31

Missing people började jobba i januari i år. Organisationen har hållit runt 50 skallgångar.

I april i år hittade de Marina Johanssons kropp i Stenungsund. Det var Missing peoples största framgång hittills och den enda skallgången som gett konkret resultat. Det är vanligare att försvunna personer hittas tack vare efterlysningar på Facebook.

Missing People arbetar också med gamla försvinnanden. Organisationen planerar att leta efter kvarlevorna från Helena Andersson som misstänks ha mördats 1992.

Källa: Missing People.