”Det är tortyr att sitta här. Jag får ingen behandling”

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-09-20

Engla Louise, 29, är sjuk i anorexi – vårdas på psyket

UPPSALA. Engla Louise, 29, har slutat äta och dricka.

Hon är uppgiven och desperat.

Hon är svårt sjuk i anorexi, men vårdas på psyket.

– Jag får inte den vård jag behöver.

Hon ser tunn och genomskinlig ut – som en skör porslinsdocka – i sin puderrosa klänning med solparasoll. Engla Louise Lernäs är så svag att hon sitter i rullstol, hennes följeslagare sedan många år.

Förra sommaren höll hon på att dö av svält. Hon vägde 24 kilo och hade ett BMI på 8. Läkarna var förvånade över att hon var vid liv när hon kom in akut till sjukhuset med ambulans.

Tvingades lämna kliniken

Vi träffar Engla Louise och hennes pappa Hans Ericson i sjukhusparken utanför den psykiatriska kliniken vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, där Engla Louise togs in med tvång i maj.

Då hade hon precis tvingats lämna en ätstörningsklinik som inte ville ha henne kvar efter nio månader.

– De sa att jag var för sjuk. Jag åt inte det jag skulle äta. Jag missade för många måltider. Och jag grät för mycket vid måltiderna. Det fick man inte göra.

För Engla Louise blev det ytterligare ett svek.

– Alla kastar ut mig. Ingen orkar med mig. Alla säger att jag är för sjuk. Så nu sitter jag här på psyket – igen. Personalen säger hela tiden att det är en nödlösning. Men nu har jag varit här i snart fem månader.

Skäms för allt

Hon gråter – och skäms. Hon skäms för allt. För sitt utseende, för sitt tillstånd, för att hon vårdas på psyket, för sin anorexi, för att hon tycker att hon är tjock, för att hon inte längre väger 24 kilo.

– Det är tortyr att sitta här. Det är förvaring. Jag får ingen som helst behandling för mina ätstörningar, säger hon.

Engla Louise ska äta sex gånger per dag. Men hon berättar att hon varken har ätit eller druckit sedan i måndags.

– Men det är ju ingen som håller reda på det. Och som anorektiker säger jag ju inte precis ”Nu ska jag ha mitt ­mellanmål”. De har ingen kontroll på mig alls. Jag har inte blivit bättre här.

”Räddande änglar”

Engla Louise har haft anorexi sedan hon var 11. Som så många andra anorektiker har hon bollats runt i vården mellan olika kliniker, mestadels psykatriska.

Men två personer har funnits där för Engla Louise och lyckats väcka hennes hopp: hennes psykoterapeut och hennes sjukgymnast som anlitas av sjukhuset utifrån.

– Jag ser dem som mina ­räddande änglar. Innan jag träffade dem så trodde jag aldrig att jag skulle möta någon som kunde förstå mig. De har gjort ett fantastiskt arbete med mig.

Hjälpen halverades

Hon har fått behandling två gånger i veckan vardera av dem. Men i förra veckan halverade sjukhuset behandlingarna. Engla Louise upplever det som en bestraffning.

– Man tar ifrån mig allt jag ­tycker är värdefullt. Jag känner att jag inte är värd någonting. Det är det som hela sjukvården har visat mig sedan jag var 11 år, säger hon.

I somras förbjöds hon att ha telefon, dator och att ta emot besök.

Vill ta över vården

Hennes terapeut och sjukgymnast har erbjudit sig att ­starta en privatklinik för Engla Louise med dygnet runtvård av specialutbildad personal. I början av september lämnade de in ett anbud till landstiget och kommunen om att få ta över vården.

– Det är tortyr, denna väntan i ovisshet. Vi väntar – men vi vet inte på vad. Väntar jag på någonting? Eller ingenting?