1919 – den hårda fredens år

För hundra år sedan sattes freden äntligen på pränt efter eländet i världskrigets skyttegravar. Ändå var 1919 långt ifrån förskonat från död och oro – och den hårda freden i Versailles skulle till sist bana väg för något ännu värre.

Exakt fem år efter skotten i Sarajevo undertecknas fredsavtalet den 28 juni i Versailles utanför Paris. USA:s dåvarande president Woodrow Wilson har varit på plats i Europa i flera månader som tongivande i förhandlingarna och belönas senare med Nobels fredspris för 1919.

Men långt ifrån alla är nöjda.

Avtalet är stenhårt mot förlorarna. Tyskland får ta på sig all krigsskuld, tvingas överlämna landområden och kolonier, förbjuds att bygga upp sin armé igen och krävs på ett gigantiskt krigsskadestånd.

"Hämnd! Glöm det icke!" vrålar tidningen Deutsche Zeitung ut – och ger redan då en föraning om vad som skulle komma bara 20 år senare när det andra världskriget bryter ut, i princip som en fortsättning på det första.

Motbok och Taube

I Sverige införs 1919 motboken för alla, arbetstiden minskas till åtta timmar om dagen, sex dagar i veckan och sångaren Evert Taube slår igenom.

"Det var verkligen som salt och frisk västanfläkt bland allt gammalt och nött som man i dessa tider fått höra från kabaretestraden", skriver Svenska Dagbladet om Taube i januari.

Senare samma år får han en släng av den fortsatt härjande spanska sjukan, men överlever. Samma epidemi drabbar flera av ishockeyspelarna i Stanley Cup-finalen mellan Montréal Canadiens och Seattle Metropolitans. Värst går det för Montréalbacken Joe Hall som avlider den 5 april. Finalserien avbryts och spelas aldrig klart.

Även 1919 års finalserie i den amerikanska basebollen går till historien av helt fel orsaker. Chicago White Sox förlorar mot Cincinnati Reds efter ett antal usla individuella prestationer. Året därpå bekräftas att åtta Chicago-spelare lagt sig med avsikt, däribland storstjärnan "Shoeless" Joe Jackson och svenskättade Charles August Risberg.

Massaker i öst

I det brittiska Indien stiftar myndigheterna under tiden nya antiterrorlagar för att komma tillrätta med den växande civila olydnad som förespråkas av självständighetsaktivisten mahatma Gandhi.

Med hjälp av lagarna beordrar brigadgeneral Reginald Dyer sina soldater att öppna eld mot en demonstration i Amritsar den 13 april 1919.

Det blir ett blodbad.

Officiellt dödas 379 män, kvinnor och barn – sannolikt många fler – i en massaker som sedan dess har blivit en symbol för kolonialmakternas övervåld.

Elaine i Arkansas i USA blir i sin tur en symbol för det rasistiska våldet. I månadsskiftet september–oktober 1919 dödas minst 100 personer, kanske upp till 800, i rena pogromen sedan deltagarna i ett fackmöte för svarta lantarbetare anklagats för att planera mord och förödelse.

Kupper och krig

Även i Europa är det långt ifrån lugnt. I Berlin avrättas kommunistledarna Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht i ett misslyckat kuppförsök.

I Ryssland rasar inbördeskriget för fullt och TT:s Brysselkorrespondents mormors mamma Dagmar flyr till Finland över isen med hjälp av smugglare.

Mormor själv flydde som sexåring redan året innan tillsammans med sin farmor, sedan även leksakshunden Pum blivit noga granskad av en kvinnlig gränsvakt.

– "Vad har ni där för något?", skrek hon och vi måste fiska ut min leksak och visa henne att den gav ljud ifrån sig om man tryckte den på stjärten, berättar mormor långt senare.

Hennes moster Ljuba är sjuksköterska och väljer att stanna kvar hos sina patienter i Petrograd. Först på 1960-talet släpps hon ut ur landet igen – för att dö.

Men det är en annan historia.