Terrordådet som skakade Marockos självbild

Fanny Hedenmo/TT

Uppdaterad 2019-07-12 | Publicerad 2019-05-30

Rättegången fortsätter mot de 24 män som åtalats för inblandning i dubbelmordet av två skandinaviska kvinnor i Höga Atlas i fjol.

Terrorbekämpning är av högsta prioritet i polisstaten Marocko – men den hårda lagstiftningen kräver sina offer.

Mörkret omslöt ännu Höga Atlas när tre män vandrade ned för stigen intill bergstoppen Jbel Toubkal, natten till den 17 december. Bakom sig lämnade de ett spår av död och fasa – ett sönderrivet tält, och två livlösa kvinnokroppar.

Medan terrordådets barbari sände chockvågor över världen, gjorde Marockos välutvecklade säkerhetstjänst det den gör bäst. Tre dagar efter dådet hade samtliga huvudmisstänkta gripits, och några veckor senare satt ytterligare 20 män häktade.

– Sedan bombdåden 2003 har Marocko ambitionen att leva upp till sitt varumärke – att de ligger i världens framkant vad gäller kampen mot extremism, säger den marockanske journalisten Abdelali el Hourri.

Antiterror högprioriterat

I maj 2003 detonerades en serie bomber i metropolen Casablanca. Tolv gärningsmän, medlemmar i en inhemsk terrorcell med kopplingar till al-Qaida, tog 33 människor med sig i döden.

I sviterna av dåden skärptes Marockos antiterrorlagstiftning, och säkerhetstjänsten, som redan kultiverats under den hårdhänte diktatorn kung Hassan II:s tid, fick utökade befogenheter. Samtidigt lanserade sig kung Mohammed VI, som tog över tronen efter sin far 1999, som stabilitetens ambassadör i en orolig religion.

Sedan dess har terrordåd varit ovanliga i det nordafrikanska kungadömet. I oktober 2018 uppgav antiterrorstyrkan BCIJ att de, sedan instiftandet 2015, oskadliggjort 57 terrorceller och gripit drygt 3 000 människor misstänkta för terrorverksamhet.

– Säkerhetspolisen har onekligen varit effektiv i sitt arbete. Men att bara agera polisiärt räcker inte för att förebygga radikalisering. Det är terrordådet i Höga Atlas ett bevis på, säger sociologen Mohamed Sammouni, som forskar om radikala miljöer i Marocko.

Radikalisering börjar aldrig med ett attentat, påpekar han, utan med en blandning av marginalisering, indoktrinering och brist på god utbildning.

– Så länge religionen betraktas som okränkbar, och koranskolor tillåts lära ut en rigorös och salafistisk tolkning av islam, riskerar vi fortsatta attacker. Skolelever måste få lära sig kritiskt tänkande – det är ett vaccin mot religiös extremism.

Inskränker friheten

För marockanska medborgare är säkerhetstjänsten ständigt närvarande, och samtidigt höljd i dunkel. Poliskontroller och oprovocerade ID-kontroller hör till vardagen. Organisationen Privacy international har funnit bevis för de otaliga verktyg som staten använder för att spionera på sina medborgare – så som avancerade virusprogram.

Särskilt utsatta är aktivister och oppositionella. Amnesty International har kritiserat Marocko för att använda svepande formuleringar i terrorlagstiftningen för att tysta obekväma röster, och har bland annat uppmärksammat fallet journalisten Ali Anouzla.

Han greps 2013 och åtalades för uppmuntran till terrorism – ett brott som kan ge 20 års fängelse. I en artikel på sin webbtidning Lakome hade Anouzla länkat till en spansk nyhetsartikel, som i sin tur publicerat en video från en terrorgrupp.

Domen uppfattades av många som en hämndaktion; Lakome hade ett par månader tidigare avslöjat att kung Mohammed VI benådat en spansk seriepedofil som en diplomatisk gest, vilket gett upphov till stora protester.

– Många var oroliga för att antiterrorlagen skulle inskränka medborgarnas frihet, vilket den också gjort på många sätt, säger Mohamed Sammouni.