Någon välte den stora saftkannan
Tatueringar är inget för veklingar! Det är hårda killar, bad-boys och råbarkade sailors som har dom. Och så jag då. Jag har tidigare berättat om min (världens?) absolut största skönhetsmiss när jag lät tatuera in en logga från ett tv-program på min vad. Om jag hade orkat förklarat varför jag gjorde den skulle ledorden ha varit: masspsykos, grupptryck, tillfällig sinnesförvirring samt en belöning på 10 000 kronor.
Nu håller jag äntligen på att försöka rätta till mitt misstag genom att göra en snygg ”cover-up” för att dölja den (figuren Badtz Maru, en arg pingvin som är Hello Kittys kompis).
Första delen gjordes för några månader sen och jag var nästan lite impad av mig själv. Det gjorde fruktansvärt ont, men jag klarade det galant.
Så när jag glad i hågen traskade in i studion i måndags för att färdigställa min cover-up så hade jag inget att frukta. Jag var själv-säker, modig och nästan lite cool. Detta är väl inget, tänkte jag och klev in och satte mig till rätta i stolen. Heidi, min tatuererska, var lite sen så det blev inte så mycket pratat innan hon satte igång.
Hon är en grym tatuerare som fått massor av priser, blir anlitad till de mest prestigefyllda mässorna och får man tid hos henne kan man skatta sig lycklig. Folk står i köer längre än dom till Ullared, för att få komma till.
Den senaste tiden har varit rätt jobbig för mig, mycket har hänt och jag har burit omkring många känslor, men just i måndags kändes allt lugnt och stabilt. Heidi skred till verket och från första sekund av smärta kände jag att något var fel. Jag kunde bara inte komma på vad. Var jag yr? Hade jag glömt äta? Skulle jag svimma? Mådde jag illa och behövde kräkas? Gjorde det ovanligt ont? Glömde jag andas?
Jag satt där och försökte analysera mig själv, men det enda jag visste var att detta kommer inte funka! Jag höll ut i en halvtimma ungefär och sen kände jag att nu kan jag inte hålla igen längre. Plötsligt hände det. Det sved till i ögonen. På alla sätt försökte jag hålla tillbaks men det var lönlöst – jag började gråta. Och då menar jag riktig storgråt. Inne i min lilla själ hade någon vält ut den stora saftkannan. Och Heidi, hon var så fin! Hon bara la ifrån sig sina instrument och tog mig i sin mjuka famn.
– Såja, såja, sa hon. Det är okej, Kitty.
Hon förstod. Hon sa att det händer ibland. Smärtan och utsattheten hade helt enkelt öppnat dörren till alla instängda känslor och nu satt jag på det tuffa stället för dom coola tatuerade grabbarna och grät blöta, stora tårar på min tatuerares axel.
Jag kände mig så dum, svag och vek, men det kändes bättre när Heidi berättade att är det några som brukar bryta ihop och behöva tröstas så är det dom hårda grabbarna med dom stora musklerna.