"Jag var ett hopplöst fall"
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-02-14
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Slutet av 80-talet och min mamma är kallad till ett möte. Runt bordet sitter lärare, kuratorn, studierektorn och en kvinna från soc, och det som sägs där inne gör henne nedtryckt, förtvivlad och
efteråt säger hon att hon aldrig nånsin har känt sig så ensam.
De pratar med henne om mig,
säger att jag är en ”värsting” (ja, jag vet, fantastiskt patetiskt namn, men det hette så då) och att de inte vill ha mig kvar i skolan längre. När mamma försöker få fram att jag alls inte är ett hopplöst fall, det går att vända det här skeppet, får hon
svaret:
”Jag vet inte om du förstår ? i den här takten dröjer det inte länge innan Jennie slutar på gatan.”
Två decennier senare, och varken jag eller mamma har glömt. Kommer nog aldrig att göra det.
Det pratas mycket om stöket
i skolan nu, antalet anmälningar om hot och våld i Stockholms skolor har ökat. 2005 utsattes tre av tio grundskollärare för just detta, och 46 procent av det grova våld som
15-åringar drabbas av, sker i skolan.
Att elevers arbetsmiljö är eftersatt är bara förnamnet. Och famlandet efter universallösningar pågår för fullt. Flytta på mobbare, förbjud andra språk än svenska (!), beslagta mobiler, ordning och reda i betygen?? Några förslag är genomtänkta, andra helt uppåt väggarna.
För jag kan inte låta bli att tänka på det som ändå måste vara målet: Att minska stöket, att få de bråkiga att bråka mindre och därför pratar jag en del med det egna huvet.
Varför slutade du? Hur kommer det sig att ”skeppet vändes”?
Var det att flyttas från skolan till ungdomshemmet? Eh ? nä.
Var det lärarna som sa att du var ett hopplöst fall? Nope.
Kanske myspysläraren som hellre ville vara kompis än vuxen? No no.
Sorry om jag ”turn Anders Carlberg on you here” men svaret är så löjligt enkelt:
Två vuxna människor (en av dem samhällskunskapslärare, den andra mamma) som insåg att jag inte bara var ett problem att åtgärda, utan tvärtom gav mig självförtroende nog att begripa att ”hey, jag är bra även på andra saker”.
De tutade till och med i mig att var det nån som kunde förändra världen, så var det jag. Storhetsvansinne, I know. Men djävlar i mig
vilken effektiv skeppvändarstrategi.