”Inte konstigt att man känner sig förföljd”

Nu har till och med Tilde de Paula skrivit en bok. Till och med Tilde de Paula. Jag vet inte varför jag känner till och med om just Tilde de Paula, hon är bara en i raden, och Tilde de Paula är snäll, vi sågs en gång och hon var snäll. Men icke desto mindre har till och med hon skrivit en bok.

Känner jag mig hotad? Jag tror inte det.

Jag tror att jag känner mig trängd. Jag tror att jag känner mig omringad. Och överrumplad.

Var och varannan hel- eller halvkändis spottar ur sig böcker om precis vad som helst som tangerar deras vardag – som Ulf Elfving med sina smörgåstårtor och resten med sina barn. Det är inte konstigt om man känner sig förföljd.

Vissa äger den fascinerande och nästintill övernaturliga förmågan att existera överallt, samtidigt.

Det räcker ju inte att vara programledare och ha en spalt i tidningen och skriva för film, teve och teater och tycka till om politik och kultur där det bereds plats, det finns alltid nya domäner att erövra. Irriterande.

Jag tänkte på det häromdagen. Jag satt och pratade inför ett femtiotal personer, jag tror det var bibliotekspersonal och lärare. De såg ut som folk gör mest, det var blandad kompott, men några av dem var ganska tjocka och utstrålade missnöje.

Jag babblade ogenerat på om mina framgångar, bredde ut mig om nya boken och vad jag gjort tidigare i livet; varit programledare, skrivit dramatik, teater och film, och om mina planer inför framtiden, ”Jag har börjat regissera”.

När jag uttalat den där meningen kom ett plötsligt illamående över mig och jag tvingades avsluta och lämna öppet för frågor.

Publiken satt kvar och bara såg på mig. Skamsen samlade jag ihop mina papper och gjorde mig redo för att avvika.

Då harklade sig en av dem med övervikt. ”Får man verkligen regissera film när man inte har en utbildning?” kom det. Hennes blick var genomträngande och – ja, faktiskt – föraktfull.

Jag blev handfallen. Handfallen, samtidigt som jag förstod henne precis.

Instinktivt vill jag följa med henne ut och prata skit om den där högpresterande, självgoda föreläsaren, som passar så perfekt in i det nya Sverige. Eller ännu hellre slå henne.

Följ ämnen i artikeln