Civilkurage lönar sig inte
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-06-21
Camilla Lindberg hyllas.
Fredrick Federley får skit.
Hur självständig får en riksdagsledamot vara?
I onsdags röstade riksdagen igenom storebrorslagen. Försvarets radioanstalt, FRA, får övervaka all telefon- och datatrafik som passerar gränsen om den innehåller ”yttre hot”.
Debatten blev våldsam och satte fingret på en öm punkt. Finns det plats för självständighet i politiken?
Låt oss börja från början. Ingen ifrågasätter att signalspaning måste bedrivas och regleras i lag. Den viktiga frågan är hur den bedrivs. Mot alla eller bara mot brottsmisstänkta?
Camilla Lindberg (fp) röstade nej trots att hennes parti var för. Hundra blombud letade sig hem till bostaden i Borlänge.
Birgitta Ohlsson (fp) lade ner sin röst. Hon är djupt skeptisk till hela upplägget.
Fredrick Federley (c) röstade till sist ja. Trots att han varit en av lagens starkaste kritiker. På sin blogg kallas han förrädare och våldtäktsman och ombeds dra åt helvete.
I Sverige har vi partidemokrati. De personer som sätts upp på partiernas valsedlar förutsätts företräda sitt parti. Väljarna kan förändra rangordningen mellan kandidaterna. Men 2006 kom bara sex av 349 in i riksdagen på personröster.
I utsatta lägen, som i FRA-omröstningen, förutsätts ledamöterna följa partilinjen.
Att rösta emot, som Camilla Lindberg gjorde, är mycket ovanligt. Att lägga ner sin röst är vanligare. Att till sist böja sig, som Federley, är allra vanligast.
För väljarna är det inte självklart. De har förespeglats att ledamöterna sitter på personliga mandat vilket de också gör – på pappret. Men i själva verket är det nästan alltid partierna som styr.
Årets viktigaste debatt handlade därför om självständighet. Väljarna förutsätter att deras politiker står upp för det de tror på. Partierna gillar det i teorin men hatar det i praktiken. I skärningspunkten mellan partipiska och självständighet slår det gnistor, uppstår tumult.
Därför var FRA-debatten viktig. Den gjorde mycket klart för väljarna att civilkurage inte alltid betalar sig i politiken. I skarp kontrast till vad de flesta hävdar.