Maria gifte sig – med en dödsdömd man

Maria Brehm: Inga andra par kommer i närheten av det vi har

För två år sedan åkte ­Aftonbladets Carina Bergfeldt till Texas för att intervjua en fånge på ”death row”. ­Intervjun ­resulterade i en ­ reportageserie, som i sin tur nu blivit boken Sju dagar kvar att leva.

Exklusivt för ­Söndags läsare ­bjuder Carina på ett kapitel ur sin bok. Det handlar om Maria Brehm, som började brevväxla med den döds­dömde John ­Quintanilla – och blev kär i honom.

Följ Aftonbladet Plus på Facebook

Maria Brehm vaknar klockan fyra på morgonen den 16 juli 2013. Dagen då hon ska bli änka. Himlen är klar och det är tjugotre grader varmt i luften. Det blir trettioen grader senare på dagen men det kommer hon inte märka av. Hennes tankar är någon annans

helskärm

tans. De är på samma plats där de varit under större delen av de senaste åtta åren. Hos honom. Alltid hos honom.

När hon tänker tillbaka på vem hon var då, åtta år tidigare, beskriver hon sig som ”en helt vanlig tjugofemåring”. Hon hade haft några förhållanden, både korta och långa. Hon tyckte om att gå ut med vänner. Jobbet på DHL var ansträngande men roligt och när det krävdes hade hon inget emot att arbetsdagarna var fjorton timmar långa. Hon studerade, ville lära sig franska. Hon bestämde att en brevvän skulle bli lösningen. Förena nytta med något slags nöje.

”Jag har alltid varit intresserad av mänskliga rättigheter och har så länge jag kan minnas varit emot dödsstraffet. Sedan tror jag i ärlighetens namn att jag ville tillföra lite glädje till någon på death row också.”

Det hon egentligen var ute efter var en fransktalande fånge. Hon ville lära sig mer om dödsstraffet och samtidigt öva upp sina språkkunskaper. Hon gick in på hemsidan för den tyska koalitionen mot dödsstraff, där amerikanska dödsdömda fångar sökte brevvänner.

”Jag hade några krav. Jag ville att han skulle vara ungefär i min ålder. Jag ville inte att han skulle ha suttit på death row alltför länge, för då skulle han redan ha tjugo brevvänner, och så ville jag inte att han skulle ha barn. Jag har inte barn själv och jag är övertygad om att när du får barn förändras din världsbild. Allt kretsar kring dem. Det skulle vara svårt att kommunicera med någon som hade barn”, säger hon.

Plötsligt fanns han där på hemsidan, rakt framför henne. Fyra år äldre, hade kommit till death row tre månader tidigare, inga barn. Det var bara det där med franskan som inte höll, men Maria Brehm bestämde sig, John Quintanilla Jr fick bli hennes brevvän.

”Jag presenterade mig i det första brevet. Var jag bodde, vad jag jobbade med. Jag berättade vad jag tyckte om att göra på min fritid och skrev några rader om min familj, att jag hade en mamma, en pappa och två bröder. Sedan frågade jag om hans intressen. Han hade skrivit i sin presentation att han älskade musik så jag frågade vilka som var hans favoritband. Det var verkligen basic.”

Mannen hon skickar ett brev till är dömd för mord.

En sextioårig före detta sheriff, Victor Billings, besökte en spelhall i staden Victoria, sydväst om Houston, den 24 november 2002 tillsammans med sin hustru sedan fyrtio år, Linda Billings, när två män plötsligt tog sig in i lokalen genom en bakdörr. Männen var beväpnade med gevär, bar handskar och hade trätt strumpbyxor över sina huvuden. Medan den ene mannen gick till spelhallen tog den andre sikte på kassan, där Linda Billings befann sig. Mannen beordrade kvinnan bakom disken att ge honom pengar, vilket hon gjorde, medan han växelvis siktade på kassörskan och växelvis på Linda Billings. Mitt i rånet kom Victor Billings in i rummet. Den maskerade mannen avlossade två snabba skott mot Billings innan han gick mot honom. Redan skottskadad, på knä, och i ett försök att rädda de andra, tog Victor Billings tag i gevärets mynning och höll fast vapnet. Då avlossade rånaren ytterligare ett skott mot den döende mannen, för att sedan lyfta geväret och sikta mot två kunder som i samma stund flydde ut genom entrén. Skotten, som var i huvudhöjd, missade gästerna med en hårsmån och träffade dörren. Medan Billings låg på golvet och förblödde av sina skador flydde de två rånarna ut genom dörren med sitt byte. De hade fått 14 000 kronor.

Först två månader senare, i januari 2003, fick polisen upp ögonen för John Quintanilla när de förhörde honom om ett annat, icke relaterat, rån. Han hade bara några månader tidigare avtjänat ett fängelsestraff för flera inbrott och var nu misstänkt för ett nytt brott. Medan han var i häktet erkände han plötsligt mordet på Victor Billings och berättade för polisen var de kunde hitta vapnen som använts i rånet. John Quintanilla har senare tagit tillbaka sin bekännelse och hävdat att han erkände för att rädda livet på sin gravida syster, Joanie Rodriguez, vars make, Rocky Rodriguez, enligt Quintanilla var den verklige brottslingen – tillsammans med en man som hette Jeffrey Bibb.

Enligt den ändrade utsagan hävdade John Quintanilla att han fått höra alla detaljer om brottet av de faktiska mördarna, men att när en polis kom till hans hem för att förhöra hans gravida syster hade denne hotat med att hon skulle hamna på death row för att ha hjälpt sin man. John Quintanilla erkände därför för att rädda systern. Enligt det nya vittnesmålet ville han inte att hennes tre barn, och det fjärde i magen, skulle växa upp i en splittrad familj så som han själv gjort. Juryn trodde på den första versionen, inte den andra. De dömde John Quintanilla till döden och den 12 augusti 2004 placerades han på Polunskyfängelsets death row. Tre månader senare fick han hennes brev. Hon undrar hur många som skickats mellan dem genom åren. Konstigt nog, tänker hon, har hon aldrig räknat högen som fyller en hel bokhylla hemma i lägenheten i Dortmund. Det allra första brevet från honom kom bara två veckor efter att hon hade skickat sitt. Vilket, i fängelsetermer, är en rekordfart när varje ord ska synas och läsas av granskande ögon. Hon minns hur glad han låtit i brevet. Helt exalterad över tanken på att få en vän från ett land långt borta. Han hade svarat på hennes frågor. Berättade att hans favoritband var Linkin Park och Metallica, men att han också var ett stort fan av countrymusik och att han då helst lyssnade på Kenny Rogers och George Strait. Han avslutade med orden ”Jag har inte ens skickat det här brevet än men väntar redan på att du ska svara på det.”

Hon kan inte riktigt säga hur det kom sig att saker och ting förändrades. Breven fortsatte att skickas över Atlanten. Till en början varannan vecka, men sedan allt mer intensivt. De påbörjade flera olika konversationer, medan de väntade på svaret på ett brev började de skriva på ett annat. Orden flödade, trots att han var så blyg. Maria Brehm säger att John Quintanilla var van vid att hans åsikt inte var viktig, att den var ovidkommande. Hon brukade berätta för honom att i hennes värld var det annorlunda. Hon ville veta vad han tyckte. Hon ville veta hans åsikt om den politiska utvecklingen, både i USA och i Tyskland. Hon ville prata om sporthändelser, miljöfrågor, filosofiska ämnen. Hon ville att de skulle prata om religion, om allt möjligt. Till en början fick hon dra åsikterna ur honom. Börja varje brev med ”det här har hänt mig, vad tycker du om det?” och sedan försäkra honom om att hans åsikt var viktig. Till sist vågade han öppna upp sig. Vågade tycka. Ibland olika än henne. Hon ler åt minnet hur de kunde bråka brev­ledes, men att det sedan blev för jobbigt att gå och vänta på ett brev efter att man hade skrivit något argt.

Bråken slutade alltid med att någon av dem snabbt skrev ett nytt brev med ordet ”förlåt”. Maria sätter sig ned på sängen och gråter. Det är de första av många, många tårar som kommer att rinna nedför hennes kinder den här dagen. Hon förlorade sin pappa för ett halvår sedan, hon är långt ifrån färdig med det sorgearbetet. Hon kommer inte att klara att förlora ännu en man i sitt liv.

För det är det han är, John Quintanilla, mannen i hennes liv.

Känslorna smög sig på henne. Tre månader in i korrespondensen bifogade John Quintanilla ett fotografi på sig själv. Maria Brehm betraktade det länge. Hon minns att hon inte fann honom attraktiv. Han var inte hennes typ. Latin­amerikan, hon hade aldrig gillat mörka killar. Hon tänker på hans ansikte nu, hur annorlunda hon känner för det. Hans ögon, som strålar när han ler mot henne. Hur ögonen får hela hans ansikte att lysa upp varje gång hon kliver in i besöksrummet och sätter sig mitt emot honom på andra sidan glaset. Hon tänker hur konstigt det är att hon en gång har sett på hans fotografi utan att hjärtat svämmat över av ömhet och kärlek, som det gör nu.

Någonstans mellan utekvällar med vänner och långa dagar på jobbet kom en tredje rutin att bli allt viktigare i Marias liv. Att tömma brevlådan. Hon kom på sig själv med att snegla ut genom fönstret och titta efter brevbäraren, där han kom gående över lekplatsen innan han slutligen kom till hennes trappuppgång. Hon minns hur hon brukade lyssna efter ljudet när dörren gick igen efter honom, och hur hon sedan rusade ned till brevlådan för att se om John hade skrivit. Efter sju månader skrev den dödsdömde mannen att han var kär i henne. Hon hade redan insett att hon kände samma sak. Det skrämde henne.

”Jag var väldigt skeptisk till en början, jag visste inte riktigt vad jag skulle tro om allt. Jag var tvungen att först och främst tänka på mina egna känslor, fundera över vad det var jag kände. Mestadels funderade jag på om det var okej att bli kär i honom. Han levde på ett så mörkt ställe, hans liv var så svart. Du kan egentligen inte skapa ett förhållande med en annan människa på det viset. Ni kan inte röra varandra, ni kan inte kyssa varandra. Jag var rädd för hans skull också. Jag var rädd att jag, genom att säga att jag ville ha ett förhållande med honom, skulle ge falska förhoppningar som aldrig skulle kunna förverkligas. Inte på grund av mig personligen, utan på grund av omständigheterna runt omkring.”

Hon höll honom på halster. Rädd för sina känslor. Rädd om hans. Maria Brehm skrev och berättade om farhågorna. Ler när hon tänker på hur breven fylldes av allt fler teckningar av blommor och av dikter. Han började uppvakta henne, samtidigt som han sa åt henne att hon skulle ta tid på sig, fundera igenom vad hon kände, vad hon ville och vad hon vågade. Hon minns att han en gång skrev: ”Jag vet vad jag vill och jag väntar på dig. Och om du bestämmer dig för att du inte vill bli kär i mig, att du inte vill att vi ska vara tillsammans så vill jag fortfarande ha dig som min vän.”

De orden fick henne att bestämma sig. Hon skrev ett brev tillbaka och berättade att hon var kär i honom också. Sedan väntade hon som på nålar i två veckor innan hans svar kom. Det var kortfattat, men euforiskt: ”Du sa att du älskade mig! Åh herregud!”

”På sätt och vis har jag nog alltid varit säker på att jag ville vara med honom. När jag väl hade accepterat alla mina rädslor stod det så klart att jag ville det. Jag insåg att jag ville tillbringa en livstid med honom, och om den livstiden slutade med en avrättning … ja, må så vara”, säger hon.

I dag är dagen när den livstiden enligt planen ska sluta med en avrättning. Klockan är kvart i åtta på morgonen när Maria Brehms bil rullar in på parkeringsplatsen utanför fängelset i Livingston, där hennes make och de övriga dödsdömda männen i Texas sitter. När hon går mot grindarna är det den nittiotredje gången i ordningen hon är där. Hon har inte hållit räkningen. Det har hennes man gjort. Det är 2 063 dagar sedan hon för första gången stod utanför grindarna till fängelset som inrymmer death row. Fem år, sju månader, tre veckor och tre dagar sedan de för första gången såg varandra på riktigt, den 24 november 2007.

Medan hon går igenom säkerhetskontrollen minns hon den dagen. Det var en dag fylld av konflikter i världen. Sex människor, majoriteten barn, dödades av en självmordsbombare i Afghanistan. I Pakistan miste över trettio människor livet på samma sätt. Tolv personer dödades när en studentdemonstration spårade ur i indiska Guwahati och en explosion på en bensinstation i Shanghai dödade fyra personer och skadade ytterligare trettio. Men just den dagen var alla aktualiteter irrelevanta för paret som annars tyckte så mycket om att prata om vad som pågick i nyhetsflödet.

Hon hade inte hunnit tänka så mycket före mötet. När planet från Amsterdam landade i Houston på lördagseftermiddagen var det regnigt och mörkt. Hon hade sitt besök inbokat klockan åtta på kvällen, men kvinnan som hämtade upp henne på flygplatsen, en dödsstraffmotståndare hon kommit i kontakt med på nätet och som erbjudit husrum, bil och vänskap, körde fel. Med andan i halsen svängde de in utanför fängelset en kvart före utsatt tid och rusade mot säkerhetskontrollen.

”Vi stressade och stressade och innan jag visste ordet av satt han bara där, rakt framför mig. Jag förstod inte riktigt vad som hände. Jag var glad att se honom, men jag var också nervös över allt vad det innebar, åka till USA, gå in på death row, sätta sig med en telefon i handen på andra sidan av ett glas och prata i timmar. Jag undrade om vi skulle kunna hålla igång en konversation. Om det skulle kännas på samma sätt när vi sågs i verkligheten. Men så satt han bara där, tittade på mig och strålade. Han log verkligen från öra till öra när han såg mig. Det var coolt.”

Hon lyfte luren och fick för första gången ­höra hans röst. Mannen hon brevväxlat med i ett och ett halvt år. Mannen hon älskat i ett års tid. Nu visste hon äntligen hur han lät. Hon tyckte genast om hans sätt att prata.

”I början var det mest ’Hur mår du?’ och ’Hur var din resa?’ Jag var väldigt fokuserad på praktiska saker. Jag frågade honom om jag skulle köpa något åt honom i automaten, ­sådana saker.”

Ganska snabbt gick samtalet över till att bli mer avslappnat. John tittade på hennes kläder, berömde dem. Berömde henne.

”Han sa att jag var vacker”, säger hon och ler.

När hon lämnade fängelset efter det första besöket visste hon att hon gjort rätt som inlett förhållandet. Hon älskade den där mannen. Hon tänker på deras första möte när hon sitter på deras sista. Klockan är kvart över åtta på morgonen den 16 juli 2013 och stämningen är inte som den brukar. Fram tills nu har de försökt att hålla humöret uppe, de har varit positiva. Under sina sista timmar tillsammans pratar de fortfarande om hans överklagande, men mera uppgivet. Han säger ännu en gång att han verkligen vill att hon ska vara där till slutet. Hon svarar ännu en gång att hon verkligen vill vara där till slutet. De gör det som de gjort så många gånger förut, de håller upp händerna och låter sina fingrar mötas med glaset emellan och bedyrar sin kärlek.

”Jag antar att det är någonting som jag har fått med mig tack vare det här förhållandet. Jag har blivit mycket mera mottaglig för känslor, mycket mjukare. Det är svårt att vara kär i en man i sju år och veta att du aldrig får röra honom, men med tiden så lär du dig andra sätt att få närhet. Vetskapen om att han har kysst brevet du håller, det blir plötsligt så fint att hans läppar har rört vid papperet. Visst, alla män­niskor behöver närhet, ibland vill du inget annat än att få en puss eller en kram, och det går inte. Det är svårt. Men samtidigt är det en sak som jag tycker om med vårt förhållande, att vi är tvungna att fokusera på just känslor och tankar, för det är det enda vi har. Och det vi gör, det John gör, är att se in i min själ. Det tar man sig ofta inte tid att göra i ett normalt förhållande.”

Hon återkommer flera gånger till samma ord. Ett normalt förhållande. Hon säger att hon har haft sådana. Hon har bråkat om kvarlämnade strumpor på golv. Om uppfällda toasitsar. Hon vet att förhållandet med John aldrig har innehållit, och aldrig kommer att innehålla, de sakerna.

”När man jämför vår lilla bubbla med ett förhållande i världen utanför ser man allt vi inte har. Ett hem, gemensamma vänner, aktiviteter, fysisk kontakt. Men jag vet också många par som aldrig ens gjort en ansats till att försöka lära känna varandra så som jag och John gjort. Vi är tvungna för vi har ingen tid att lägga på att gå och se den senaste filmen på bio, eller kolla på en match på teve. Vi har bara varandra. Därför är relationen med John så intensiv. Jag känner att jag kan dela allt med honom. Han är intresserad, han skulle aldrig säga ”men du är ju knäpp, det där är inte viktigt”. Det är som om det som är allra djupast inne i mitt hjärta hittar det som är allra djupast inne i hans. Jag har aldrig tidigare upplevt någon som ens kommer i närheten av vad vi har.”

Hon säger att kärleken till John har förändrat henne. Inte bara i förhållandet.

”Han får mig att vara mer uppmärksam på andra människors känslor. Det är mycket att göra på mitt jobb och jag kan ha en tendens att bara ge order. Plötsligt insåg jag att jag började ändra mitt språk. Jag slutade att säga ’Gör det’ och började istället säga ’Kan du vara så snäll och göra det’. Jag låter inte längre lika påträngande. Det är tack vare honom.”

Hon ler.

”Hur det än går är jag så glad att jag sa ja till att leva ett liv med honom.”

Frågan hon sa ja till kom den 4 december 2007. Det var hennes sista besök av fyra under den resan. De hade pusslat och trixat med fängelsets regler. Man får bara ta emot besök sammanlagt fyra timmar per månad och bara en gång i veckan. Men nya veckor börjar på söndagar, så när Maria flög in på en lördag, den sista lördagen i en månad, hade hon rätt att besöka honom den kvällen och en gång till när en ny vecka började på söndagen. Och sedan igen när det blivit ny månad. Och ny vecka igen. En resa på tio dagar när den var rätt planerad innebar maximalt antal träffar, fyra stycken. Hon kunde matematiken till perfektion. Han också. När hon gjorde sig i ordning den där dagen för att träffa honom, visste hon att det var sista besöket på obestämd tid och hon anade vad som skulle hända. Hon kände det i magen. Hon längtade efter det. Hon var säker på sin sak. Tiden var så dyrbar. Under hela samtalet satt hon och väntade otåligt.

”Han var så blyg. Han försökte säga det flera gånger men han kunde inte få ur sig orden. Till sist sänkte han rösten och sa det så tyst att jag knappt hörde det.”

Hon tittar ned på golvet och ler när hon minns hur han sa ”Jag vill berätta för dig att du är mitt livs kärlek. Jag älskar dig så mycket och du är så viktig för mig, du för med dig så mycket lycka till mitt liv. Vill du gifta dig med mig?”

Maria Brehm svarade ja.

Åtta månader av pappersexercis följde. Otaliga dokument skulle fyllas i. När det var klart åkte Maria med pappren till domstolen i Livingston och fick ut ett vigselbevis. Hon hittade en perfekt plats vid en sjö, bara några kilometer från cellen där John satt. Nästan på dagen ett år efter att han friat genom glasrutan inne på Allan  B. Polunsky Units death row gifte sig Maria Brehm och John Quintanilla, hösten 2008. Brudgummen själv var, av förklarliga skäl, inte närvarande. Hans mamma hade kört dit för att vara hans juridiska ombud. Maria hade håret uppsatt och var klädd i en rosa klänning. I handen höll hon en plastbukett bestående av lila och rosa blommor. Solen sken på Maria Brehm och John Quintanillas mamma när de framför en domare lovade evig trohet.

”Jag hade gjort ett häfte åt John, med hela bröllopsprogrammet, så även om han inte var med kunde han sitta i sin cell och följa med, minut för minut, i vad som sades och vad som hände.”

De hade högläsning ur Bibeln, på Marias begäran. Paulus första brev till Korintierna. Om att kärleken är tålmodig och god. Om att den inte är skrytsam eller uppblåst. Och att den inte finner glädje i orätten, utan gläds med sanningen. Kärleken uthärdar allt.

När vigselceremonin var över åkte Maria Brehm och John Quintanillas mamma tillsammans till fängelset för att träffa sin man och son. På fängelset drog besöket ut på tiden. ­Maria satt i sin bröllopsklänning och väntade nästan två timmar innan John slutligen fördes ut från sin cell och in på besöksavdelningen.

”Det var faktiskt ganska coolt, för vid det ­laget visste i princip alla därinne att vi gift oss, så det kom en massa grattishälsningar från de andra fångarna och besökarna. En kvinnlig präst som var där började sjunga Here comes the ­bride för oss när John kom in. Det får man egentligen inte göra, men vakterna sa inte åt henne att vara tyst utan lät henne sjunga klart. Det var en riktigt häftig dag.”

Jag frågar Maria Brehm vad John Quintanilla sa när han såg henne.

”Han älskade min rosa klänning. Jag fick inte ha en vit klänning, det är emot reglerna eftersom fångarna bär vitt, men han älskade den. Det var en av hans favoriter. Jag har burit den många gånger efter det. Han blev alltid glad när han såg mig i den.”

Maria Brehm gick och köpte varsin bit pekanpaj från automaten. Vakterna bar in den ena till John, hon behöll den andra. Det blev deras bröllopstårta. De åt tillsammans och läste sina bröllopslöften för varandra över telefonen. Det är det ögonblicket hon nu minns som sitt riktiga bröllop.

”Jag vet att det finns en sådan där klubb med kvinnor som blir ihop med seriemördare. Men jag är bara en person som råkade bli kär i, och gifte mig med, John. Inte en mördare. Jag trodde inte då och jag tror inte nu att han är skyldig.”

De har nu varit gifta i fyra och ett halvt år.

”Det är ett bra äktenskap. Jag kan inte ha önskat mig en bättre man. Vi grälar då och då, men det tror jag är normalt. Vi har inte alltid samma åsikt om saker och ting, men på det ­stora hela är det ett äktenskap fyllt av kärlek och harmoni.”

Det är det hon säger till honom också, när de sitter framför varandra den här sista dagen. Att hon inte ångrar sig. Att hon inte vill ha någon annan man. Att hon älskar honom. De säger egentligen inte hej då för de vill fortfarande tro att ett av hans överklaganden ska gå igenom. Advokaten har lämnat in nya papper. Klockan är tolv när hon reser sig upp och trycker sin hand och sina läppar mot glasrutan en sista gång. Hon säger inte hej då, utan ”Vi ses på måndag”. Hon hoppas så innerligt att över­klagan ska gå igenom.

Carina Bergfeldt