Testa att spela teater i taxin från krogen
Förra helgen var jag ute och svirade i det vilda nattlivet. Jag var på ett sånt där ovanligt gott humör, lagom av allt, men ändå i ett läge när man är så fantastiskt kreativ. Rolig liksom, och full av idéer. Stället skulle strax stänga och vi började arrangera hemfärdstaxi.
Jag och min kompis Stoffe som bor nära mig bestämde oss för att dela på en. Vi satte oss i bilen och som på en given signal började den: Pjäsen. Den mest underbara improvisationslek jag nånsin lekt. På ren känsla spelade vi upp en fantastisk, om än bisarr, scen för den stackars intet ont anande taxichauffören. Det började med att Stoffe sa till mig:
– Jaha, men är du här ifrån från början, som om vi nyss träffats för första gången.
Jag hakade på och vi fortsatte utbyta förvirrade artighetsfraser. Chauffören lyssnade uppmärksamt. Efter en stund lägger Stoffe sin hand på mitt lår varpå jag utbrister:
– Men vad gör du? Vart är du på väg egentligen, bor du ens här, du har väl inte tänkt att du ska få följa med mig hem?
Han blir tyst och svarar sen:
– Nja, eller nej, eller vadå? Jag trodde det var nånting mellan oss!
Jag suckar och svarar:
– Men lägg av, för det första har du ju redan tjej, eller hur?
– Joooo, lät det med begynnande desperation från min motspelare. Men det är ju typ slut mellan oss.
– Men gud, sluta! Har inte ni barn till och med?
– Jo, eller nej... Det är ett adopterat barn, det var hon och hennes förra snubbe som skulle ha det, men sen tog det slut och när jag träffade henne var ju ungen redan på väg, så jag fick det liksom bara på köpet...
Vi fortsätter så här ett tag, med helt sjuka meningsutbyten, där jag framstår som logisk, normal och irriterad och Stoffe som ett desperat, lögnaktigt svin. Väl framme hos mig har chauffören för längesedan insett att den här killen bara åkt med på vinst och förlust i ett försök att få ligga och slippa undan sin tjej och den ”adopterade ungen”.
– Alltså, ärligt talat, åk hem, det blir inget sex. Du får inte följa med, fattar du det, summerar jag argt när jag går ur taxin, slänger igen dörren och går med bestämda steg mot min port. Jag småfnissar hemligt och känner mig som typ Helena Bergström. Jag ser hur min medresenär betalar och medan han väntar på kvittot sticker han ut huvudet ur bilen och skriker så det ekar mellan husen:
– Och jag som trodde jag skulle få se dig naken! När taxin åkt gick vi och åt falafel, sjukt nöjda med vår insats. Pröva själva nu i helgen.