Thomas enda brott var att han ville lämna landet

I dag guidar han turister och skolbarn i sitt forna fängelse

Publicerad 2019-11-05

BERLIN. Thomas Raufeisens enda brott var att han ville lämna DDR.

Därför tvingades han tillbringa tre år i säkerhetstjänsten Stasis fängelser.

Allt var hans pappas fel.

– När jag fördes hit trodde jag att de skulle låta mig försvinna, säger Thomas.

30 år har gått sedan Berlinmuren föll. 35 år sedan Thomas Raufeisen släpptes ur fängelset. Men han minns allt som hände som om det var i går.

Han var ensam hemma i familjens bostad i Berlin när det ringde på dörren den 12 september 1981. Utanför stod tre kostymklädda män. Han förstod genast vilka de var. De begärde att Thomas skulle följa med. Det var ”en sak de ville reda ut”.

Han placerades i en Lada och kördes till Stasis häkte på Magdalenenstrasse. Rutorna var inte täckta. Det första förhöret varade från klockan åtta på kvällen till klockan nio nästa dag.

Gång på gång ställde de frågan till den då 19-årige Thomas:

– Vet du varför du är här?

Till slut svarade han vad förhörsledaren ville höra: för att han ville fly från DDR.

Att fly från det socialistiska paradiset var ett brott som kunde ge ett långt fängelsestraff.

Rullande fängelser

Thomas Raufeisen sattes i en av Stasis täckta fängelsebilar som ser ut som små varubilar. Ofta målade man på ord som ”grönsaker” eller ”fisk” för att människor skulle tro de var helt vanliga transportbilar. I verkligheten var de rullande fängelser.

Vi tittar in i en av bilarna som står på fängelset i Hohenschönhausen, i dag ett i allra högsta grad levande museum över en tid som man nu knappast kan tro existerade.

Det grå fordonet har fem celler som är avskilda med galler och dörrar. När dörrarna stängs blir det helt svart där inne.

Visste inte var han var

I en sådan bil fördes Thomas Raufeisen till fängelset. Själv hade han ingen aning om var han var. Bilen körde runt i över en timme för att han skulle tro att han fördes någonstans utanför Berlin.

När han klev ur var det till starka, bländande lampor och aggressiva kommandon från beväpnade vakter: ”Skynda på! Gå snabbare!”.

Den första tiden förhördes han nästan dagligen i åtta timmar. Vi kliver in i ett av de många förhörsrummen som har dubbla, vadderade dörrar, ett tomt skrivbord och en gammal bakelittelefon som inte är inkopplad.

”Du har sett för många kriminalserier”

Thomas Raufeisen suckar djupt när han minns förhören.

– I en normal rättsstat har du rätt att vara tyst. Du har rätt till en advokat.

När han påtalade sina rättigheter började förhörsledaren från Stasi att skratta högt:

– Du har sett för många kriminalserier från Västtyskland.

Något direkt fysiskt våld förekom inte under förhören.

– Det var mer en form av psykisk terror. De sade att de hade all tid i världen. De ställde samma frågor gång på gång i timmar i sträck. Till slut orkar du inte.

Växte upp i Västtyskland

Det unika med Thomas Raufeisens fall är att han växte upp i Hannover i Västtyskland. Plötsligt en dag, när han var 17 år gammal, fick han beskedet att hans farfar som bodde i DDR låg för döden. Familjen skulle resa dit.

Först där berättade hans pappa sanningen. Pappan hade varit spion för Stasi i Västtyskland där han jobbade som geofysiker på ett företag. Han hade fått tips om att han var på väg att bli gripen av tysk polis och genast måste återvända hem.

Men familjen kunde aldrig anpassa sig i DDR. Thomas gick på gymnasiet i tre månader men stod inte ut.

– Inte ett ord av vad de lärde ut var sant, säger han. Utbildningen var rent ideologisk.

Thomas Raufeisen tillbringade tre år i säkerhetstjänsten Stasis fängelser.

Så familjen försökte hitta ett sätt att ta sig ut ur landet vilket Stasi med sina tusentals informatörer runtom i samhället fick nys om.

När muren föll hade Stasi 90 000 informella informatörer på alla nivåer i samhället.

Föräldrarna också häktade

Thomas föräldrar satt också i häktet på Hohenschönhausen. Pappan var anklagad för spioneri.

Thomas sätter sig tungt på pallen i en av de celler där han satt inlåst.

– Under de 14 månader jag tillbringade på häktet fick jag träffa mina föräldrar fyra gånger. En halvtimme varje gång.

Thomas i en av de celler där han satt inlåst.

Men de var förbjudna att diskutera sina fall och att prata uppriktigt gick inte heller eftersom det hela tiden fanns en person från Stasi närvarande som avlyssnade samtalen.

Till slut dömdes Thomas till tre års fängelse för flyktförsöket från DDR som han aldrig iscensatte. Mamman dömdes till sju år och pappan till livstids fängelse. De flyttades alla till ett annat Stasifängelse, Batutzen II.

”Svårt traumatiserad”

Efter ytterligare två år släpptes den då 22-årige Thomas. Efter en kort tid i DDR fick han utresetillstånd och återvände till Hannover.

– Jag var svårt traumatiserad, säger han. Bara en så enkel sak som att gå in på ett bageri och köpa en fralla fick mig att bryta ihop. Fast i dag är jag helt återställd.

Han pekar på den grå celldörren som åkt igen.

– Trots att dörren nästan stängts så känner jag ingen panik, säger han och ler glatt.

Ett skäl kan vara att Thomas haft goda möjligheter att bearbeta sina upplevelser under sina år som guide i Stasifängelset. Varje dag kommer mängder av skolklasser och turister och blir guidade runt komplexet av före detta fångar.

Viktigt att påminna

Thomas Raufeisen tycker det är viktigt att påminna om vad som skedde i det forna DDR för bara 30 år sedan.

– Stasi var bara det östtyska kommunistpartiet SED:s verktyg. Partiet styrde allt. Deras ideologi drevs av hat, intolerans och maktbegär. Jag tycker mig se samma saker kommer tillbaka och styra politiken i dag och i hur vi umgås med varandra på sociala medier. Jag vill inte att diktaturen kommer tillbaka och då är det viktigt att dagens unga förstår vad det var som hände i DDR.

Själv kan han känna en viss overklighetskänsla när han tänker på att det bara är 30 år sedan som det fanns en mur som skilde Tyskland åt.

– Men jag är ännu mer förvånad och förfärad över att det fortfarande finns många som tycker att det trots allt var ganska bra i DDR. Människor har väldigt lätt för att glömma.