Mamma tycker att jag är ”rövart”
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-03-22
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
– Men varför har du mobil om du inte har den på? Det var ju viktigt! Jag ringde säkert fem gånger och skickade två sms!
Visst känner du igen det? Vi lever i en tid av åtkomlighet och total tillgänglighet. När som helst och var som helst måste vi kunna nå varann, annars blir vi arga, irriterade och upprörda. Stressnivån skjuter i höjden och vi känner oss förbisedda. Nästan förödmjukade! På X2000 räcker det med en tunnel för att 4–5
businesskillar ska få hjärtklappning.
Det är som om vi helt glömt att för bara tio år sen blomstrade telefonkortsindustrin. Folk stod i kö vid telefonautomater, hade post-it lappar vid hemtelefonen och sms var ett stavfel av sus eller kanske sås.
En telefonsvarare var en sak, inte nån inbyggd funktion, den var vit eller svart och fyrkantig med ett kassettband i. Den stod bredvid telefonen hemma och talade om för dem som ringde att man ”faktiskt inte gick att nå”, (jo, man fick säga så på den tiden) att de fick lämna namn och nummer och snällt vänta tills man kom hem.
Jag minns flera gånger när jag stämt möte med nån kompis som inte dök upp. Utan mobil följde en hel procedur: Antingen så hade man turen att hitta en mynttelefon eller så köpte man ett telefonkort, såna som dom söta tjejerna brukade samla på, sen ringde man hem till kompisen och pratade med hennes mamma eller kanske bror. Som i sin tur fick i uppgift att hälsa att man ringt och att man nu stod och väntade i kylan. Inte så effektivt kanske, men i efterhand lite charmigt.
Jag köpte min första mobil 1997. Det var stort och exotiskt. Den var mörkblåmetallic, 13 cm hög och hette Philips Fizz. Jag kände mig viktig och nästan lite rik. På den tiden skulle man använda sin mobil bara i yttersta nödfall och i högst tjugo sekunder åt gången. Så här kunde det låta:
–Jag ringer från mobilen, (liksom skrek man) jag är framme nu! Hej då! Inte ens ett ”hur är det” hanns med. Man hade respekt för denna nya, dyra hi tech-pryl.
Bara tio år sen! Men det är inte alla som hänger med i svängarna.
Min mamma Ing-Marie fick sin första mobil av pappa Lars-Erik förrförra julen. En standard Nokia, som är lite tung och gråblå. Hon har fortfarande inte mer än sju nummer i telefonboken och den enda som sms:ar henne är jag. Då blir hon så glad och knåpar ihop fantastiska svar. Det tar väl en kvart, men det är värt varenda minut! Så här lyder ett av hennes bättre sms: ”HEJ . TACK F ditt MEDD. ! DU ÄR RÖVART”
Jag tror det skulle vara ”sötast” men det är så fint att jag nästan gråter när jag tänker på det. Snyft!
Åh, tänk att mamma tycker att jag är rövart. Vad mer kan en dotter begära?