Allt farligare vara biståndsarbetare

Förr betraktades biståndsarbetare mestadels som neutrala utomstående och lämnades ifred.

I dag är det ett stundtals mycket farligt arbete.

I allt större utsträckning ses de av stridande parter som fiendens hjälpredor eller presumtiva kassakor.

Ännu vet vi inte vad som hände Zaida Catalán och hennes amerikanske FN-kollega Michael Sharp. De kan ha blivit utsatta för ett vanligt rån eller ett kidnappningsförsök som gick fel.

Men de kan också medvetet ha avrättats av individer som fruktade att deras brott mot mänskliga rättigheter skulle avslöjas.

Det som talar för det senare är att de var på plats bland annat för att undersöka en massaker på civila som tidigare begåtts av regeringssoldater.

Kongo-Kinshasa är en sällsynt illa fungerande statsbildning där det rått väpnad konflikt i årtionden. Även om fria val introducerades 2006, knappt tio år efter att den mångårige diktatorn Mobutu tvingades bort, så existerar ingen demokrati i normal mening.

Vägrar lämna makten

Landets president Joseph Kabila, som efterträdde sin mördade far, skulle egentligen ha avgått under förra året men vägrar lämna ifrån sig makten och kan därmed sorteras in i en väldigt deprimerande afrikansk trend.

Om regeringen eller någon milisgrupp är inblandad i morden på Catalán och Sharp är för tidigt att säga.

Att röra sig i krigs- och konfliktområden är alltid förenat med vissa faror. Särskilt om det sker i instabila och outvecklade länder med auktoritära regimer där risken att åka fast är liten för den som begår övergrepp.

Vi har det senaste årtiondet sett en kraftig uppgång i attacker riktade mot biståndsarbetare. 2013 är det värsta året hittills med 475 allvarliga attacker. Men även sedan dess har antalet attacker befunnit sig på en förhöjd nivå med runt 300 attacker varje år. 2015 dödades 109 hjälparbetare, 110 skadades och 69 kidnappades.

Värsta länderna

Fem länder sticker ut. Kongo-Kinshasa är inte ett av dem. Afghanistan, Syrien, Jemen, Sydsudan och Somalia är värst.

Skälen till ökningen är flera.

Ett av de viktigaste är skillnaden i attityd som växt fram efter att en ny världsordning successivt etablerats i kalla krigets fotspår. Biståndsarbetare, journalister och FN-personal betraktas inte längre som utomstående och neutrala betraktare av konflikter.

Istället ses de allt oftare som deltagare som kan utnyttjas eller hjälpa fienden.

Respekten för de internationella regler som gäller i krig, särskilt för civila, har minskat katastrofalt.

Ser man på exempelvis Syrien är skolor, sjukhus och hjälpsändningar vanliga bombmål. Humanitär hjälp i form av mat och medicin hindras från att komma fram eftersom hjälpsändningarna anses gynna en fiende som man vill svälta ut.

Ohyggliga brott

I Kongo-Kinshasa begås ohyggliga brott mot civilbefolkningen. Systematiska våldtäkter är ett av de stridandes vapen. Utredningar av dessa brott välkomnas inte av förövarna.

I västvärlden betraktar vi generellt FN som en god kraft. Men i många konfliktområden är FN:s roll starkt ifrågasatt. Inte minst där FN har fredsbevarande trupper. Kongo-Kinshasa är FN:s största militära insats i världen med över 20 000 soldater. De är så impopulära att utsända FN-tjänstemän oftast väljer att inte använda sig av deras skydd utan istället lita till ett mer avskalat skydd som inte väcker så stor uppmärksamhet.

Andra skäl till ökningen i attacker är att antalet utsända hjälparbetare aldrig varit större. Nya biståndsorganisationer växer upp som svampar ur jorden samtidigt som FN beräknar att 60 miljoner människor befinner sig på flykt eller är i en svår humanitär situation. Behoven är enorma.

Kassakor

Hjälparbetare betraktas numera som vandrande kassakor, precis som journalister. Milisgrupper har satt i system att kidnappa hjälparbetare för att pressa deras arbetsgivare, familjer och regeringar på pengar.

Detta har blivit en oerhört lukrativ industri som omsätter mångmiljonbelopp varje år. Utsända hjälparbetare och journalister är särskilt attraktiva måltavlor eftersom de har en organisation bakom sig som kan skaffa fram pengar eller trycka på regeringar att betala.

Frågan är om det finns något som kan vända utvecklingen.