Familj och vänner tog farväl av Sara Danius i Storkyrkan

Uppdaterad 2019-11-09 | Publicerad 2019-11-08

Stramt och klassiskt – dramatiskt och färgstarkt.

Precis som Sara Danius levde gjorde hon sorti i Storkyrkan.

Hundratals kom för att ta ett sista farväl av Akademiens tidigare ständige sekretare, av professorn, författaren, vännen – och förebilden Sara Danius.

Men när sonen Leo, 19, bockade djupt framför kistan var det en mamma, sin mamma, han tog adjö av.

Redan innan kyrkklockorna i Gamla Stan slagit tolv på fredagen ringlade kön till Storkyrkan i Gamla Stan lång ute i gränden.

Det regnade, precis som det gjorde den där historiska novemberkvällen för två år sedan, när Sara Danius klev ut från Börshuset, byggnaden intill Storkyrkan, och höll presskonferens om kulturprofilen.

Det är mindre än två år sedan.

Men det hann hända mycket de här åren, mycket som ingen ens hade kunnat förställa sig.

Svenska Akademien krackelerade och tvingades tvätta sin smutsiga byk offentligt – samtidigt som Sara Danius blev en hyllad förebild och stor, folkkär personlighet.

Att det skulle sluta så här hade väl ingen kunnat föreställa sig.

Att Sara Danius skulle dö, bara 57 år gammal – med så mycket kvar att göra och så mycket mer att ge.

”Risken är större, men rädslan är mindre” sa hon själv när cancern kom tillbaka.

Det berättar ärkebiskop Antje Jackelén som höll i begravningen. Något hon som ärkebiskop inte brukar göra, men gjorde den här gången, för att Sara Danius själv önskade det.

Omgiven av familjen

Den 12 oktober dog Sara Danius i sömnen, omgiven av sin familj.

I Storkyrkan är hon återigen omgiven av samma familj.

På båda sidor av den vita kistan, näst intill täckt av blommor och med ett hav av färgstarka blomsteruppsättning omkring, sitter Sara Danius stora släkt:

Mamma, författaren Anna Wahlgren, hemkommen från Indien, i en dramatisk svart sammetscapé och i rullstol, och Sara Danius bror och alla systrar, däribland författarna Felicia Feldt och Eleonora von Essen, alla syskonbarn och syskonbarnbarn.

Men framför allt sonen Leo, 19, Sara Danius enda barn och det barn hon ville fortsätta finnas för och följa i livet, många år till.

Nu sitter han finklädd vid den vita kistan, tillsammans med sin pappa, Sara Danius exmake, författaren Stefan Jonsson.

På kistan står ett porträtt av en leende Sara Danius, en bild som hennes son själv har valt, av alla bilder.

Bilden är tagen av Aftonbladets fotograf Carolina Byrmo, i samband med en intervju för flera år sedan.

Programmet pryds av en annan bild tagen vid samma tillfälle, men med en lika avslappnad, men allvarligare Sara Danius.

Ett sista farväl

Där står blomsteruppsättningar från Svenska Akademien, från ”vännerna i Nobelstiftelsen”, från Nationalmuseum, Moderna Museet – och från ”croupiervännerna”.

Från mamma och syskon – och längst fram ett rosenhjärta från sonen.

– En sista gång är vi samlade med Sara kroppsligen i vår mitt. Än en gång är det högtid, skönhet och stil kring henne, säger Antje Jackelén.

När Chopins dramatiska sorgmarch dundrar igång är hela den stora kyrkan fylld, av kända och okända.

Där sitter vännerna från Svenska Akademien, som Peter Englund, och Kjell Espmark, före detta akademieledamoten Sara Stridsberg, skådespelerskan Marie Göranzon – i vit knytblus, författarna Agneta Pjeijel och Camilla Läckberg, bokförläggaren Eva Bonnier, krögaren Carl-Jan Granqvist, Alexandra Charles, förra moderatledaren Anna Kinberg Batra – och många fler.

Påfallande många är kvinnor, både yngre och äldre.

Men alla har kommit för samma sak:

För att hedra och ta ett sista farväl av en osedvanligt modig och färgstark kvinna, som gjorde avtryck i både samhället och historien.

– Sara fick möjligheter och utmaningar i livet utöver det vanliga. Och hon tog dem, säger Antje Jackelén i sitt griftetal.

– Hon erövrade en självklarhet i allt – och berörde. Sällsynt styrka och lyskraft, stilistisk och intellektuell glans, modig beslutsamhet, hög integritet – sådana är beskrivningarna av Sara som vi har hört och läst, särskilt nu efter hennes död.

Köerna ringlar långa

Ärkebiskopen talar om de storartade detaljerna, om den blå tvålen, om knytblusen och klänningarna, om bildningen, som Sara Danius brann för, om orden hon älskade och behärskade så bra, och om visdomen.

När stunden är kommen att ta adjö vid kistan går sonen Leo ensam fram med pappa Stefan. De bugar djupt, två gånger.

Det är ett hjärtskärande ögonblick.

Vad än Sara Danius var, så var hon främst och framför allt mamma.

Men också dotter och syster.

Mamma Anna, så liten och spröd ut i sin rullstol, tar själv farväl av sin äldsta dotter, innan alla syskon med familjer sluter upp i en stor ring runt kistan.

Sedan tar defileringen till synes aldrig slut. Hela Storkyrkan reser sig, för att en och en, eller två och två, till tonerna av ”Ave Maria” och andra klassiska stycken, ta ett sista adjö framme vid kistan.

Köer ringlar långa från både höger och vänster – och högen med blommor framför kistan blir högre och högre.

Över en timme tar det.

Det är mäktigt.

Efteråt samlas många framme vid kistan, inte minst för att beundra den otroliga blomsterklänningen, skapad av blomblad i cerise och orange, står där.

Den ser ut som Sara Danius uppmärksammade nobelklänning av Pär Engsheden från 2018, den hon bar för mindre än ett år sedan och som skulle bli hennes sista.

På banden i orange står det” Tack Sara” och på latin ”Ars longa vita brevis”, konsten är lång, livet kort.

På det andra bandet står – med en tydlig blinkning till Sara Danius essäsamling ”Husmoderns död” – att den är från ”Anonyma, ännu levande husmödrar i Sverige och deras anhöriga”.

Det är magnifikt.

Precis som Sara Danius själv.