Adam Tenstas protest avskyvärd dubbelmoral

DEBATTÖREN: Varför kritiserar inte Adam Tensta Ken Ring istället för Andersson Bodin?

helskärm

DEBATT. Två ytterligheter, och en medvetet framkallad konflikt i en av samtidens mest känsloladdade frågor, rasismen. Adam Tensta, en framgångsrik mörkhyad man, som av sin samtids terminologi definieras som en rasifierad, ohörd röst från storstadsförortens hiphopkultur mot Louise Andersson Bodin, en förmodad överordnad vit kvinna med ett otidsenligt bruk av språkets mörka ord. Parternas fastlåsta positioner i rasstrukturerna berikar dramaturgin och rör upp känslor.

Vittnar denna kamp om ett splittrat Sverige? Nej, förmodligen inte. Det är det här som är den omtalade och efterstävansvärda mångfalden. En mångfald av människor med olika erfarenheter som strävar efter att definiera sig själva och sin samtid.

De flesta är överens om att Anderssons bruk av n-ordet är anskrämligt, omdömeslöst och att det, i bästa fall, vittnar om en uppseendeväckande kunskapsbrist. Hon har dock bett om ursäkt, och ursäkten kan antas vara genuin eftersom hon inte har upprepat sitt misstag. Det anmärkningsvärda är dock att Andersson Bodin har fått representera Sverige - hennes uttalande anses blotta en illa dold rasism som finns i varje vrå av det svenska samhället. Det ter sig märkligt när vi vet att Sverige rankas som ett av världens mest öppna och toleranta länder.

Den mer intressanta frågan är hur det kommer sig att Adam Tensta inte valde att protestera mot att Dani M fått uppträda i TV4 med låten "Agenda”? Eller att Ken Ring medverkat i Så mycket bättre, och att Sebbe Staxx har intervjuats av Malou von Sivers i samma kanal?

Tenstas ställningstagande ägde inte rum i ett politiskt vakuum. I ett land där vi ständigt pratar om ras och hudfärg, och än värre tillåter dessa faktorer att utgöra en grund för kunskaps- och maktanspråk, och i en tid där många är mer än tillbörligt upptagna av teorier om kategorierna överordnade vita och rasifierade underordnade, är den vita Andersson Bodin en oöverträfflig måltavla när det gäller att uppnå maximal effekt. Den vite mannens, eller kvinnans i det här fallet, nästintill medfödda förmodade skuld i rasdramat är svårslaget.

Ska Tensta, och många andra med honom, tiga om rasism och förtryck? Nej, själv klart inte. Rasism måste uppdagas för att kunna bekämpas. Men hade Tensta fostrats i tankesättet att alla former av rasism och våldsglorifiering är lika anskrämliga av principiella skäl, hade han långt tidigare kunnat rikta sin kritik mot Ken Ring, Dani M och Sebbe Staxx, och hans ställningstagande skulle då vara mer trovärdigt. Han hade rentav kunnat be om ursäkt för att återkommande ha använt n-ordet i sina texter, bidragit till normalisering av ordet, och dessutom försvarat det. Louise Andersson Bodin hade åtminstone förstånd att be om ursäkt för sitt misstag och inte upprepa det.

Adam Tensta är inte en ohörd röst. Han har haft privilegiet att formulera problemet, sätta det på den politiska agendan, avgöra premisserna samt välja forum för sitt ställningstagande. Det är snarare en romantiserad bild av ett djärvt politiskt ställningstagande från en person som tillskrivs en underordnad position, men som i själva verket själv skickligt har regisserat dramat.

Rasism är alltför vedervärdig, och alltför grym för de som drabbas av den, för att användas som i sådana här sammanhang där syftet är tvivelaktigt. Den del av mig som vill berömma Adam Tensta för hans ställningstagande i en viktig fråga tystas av den mer principfasta delen som anser att det är avskyvärt med hyckleri och dubbelmoral.

Anosh Ghasri

Folkpartiet Liberalerna