Jag vill inte veta nåt om exets skägg-rollspel

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vissa gånger i livet har jag känt att:

”Hallå! Vänta lite här nu! (gärna illustrerat med en Ricki Lake-gest) Det där skulle inte jag få reda på, den där informationen var helt enkelt inte menad för just mina öron eller ögon.”

Ett sånt här tillfälle infann sig plötsligt på Kungsgatan i Göteborg i veckan. Jag hade en lunchdate med mitt ex, vi kan kalla honom Ola. Det var några månader sen vi gjorde slut nu, och allt funkar oväntat bra mellan oss, jag känner helt ärligt att jag verkligen gillar honom som person men att jag inte längre har några ”såna där” känslor kvar. För första gången på lääänge har vi båda märkt att vi faktiskt plötsligt kan umgås under harmoniska former, en fantastisk förändring!

Hur som helst. Jag står vid Domkyrkan och när jag ser honom komma gående mot mig på håll slår det mig att han ser ovanligt kriminell ut. Snart inser jag vad som är förändrat: på ett par veckor har han oväntat hunnit anlägga ett skägg. Brunt och tjockt med lite grå/blonda inslag. När han kommer fram kramar jag honom och kan naturligtvis inte låta bli att kommentera skägget. Det var då jag fick för mycket info. Ola (som vi kan kalla honom) svarade helt bryskt:

”Ja, jag vet, men det är bara för att jag och tjejen jag träffar spelar ett rollspel där jag typ är en gubbe, hon gillar det.”

Ja, jag är över dig, men det är ändå FÖR MYCKET INFO, OLA!

Denna incident förde mig osökt tillbaka till en annan händelse från 2005. Jag hade just börjat dejta en ny kille. Vi kan kalla honom Kalle. Kalle var hemma hos mig för första gången. Datorn stod på och han frågade om han kunde låna den lite. ”Visst”, svarade jag. Några minuter senare smyger jag fram lite sött till honom där han sitter vid skärmen. Oj, han sitter visst och chattar, och med sitt ex dessutom får jag reda på. Lite stolt blir jag ändå när jag ser att han skrivit: ”Jag är hemma hos min nya tjej i Göteborg, du kanske vet vem det är, hon heter Kitty.” En smula egocentrisk och självupptagen som jag är, står jag lite förväntansfullt kvar, halvnonchalant så där, lutad över hans axel för att invänta svaret. Och det kom. Med besked. Svart på vitt. Och uppenbarligen inte menat för mina ögon:

”Är inte hon lite småfet?” FÖR MYCKET INFO SÄGER JAG!