Sanningen om mig och Alex

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Innan jag träffade Alex Schulman första gången trodde jag att han var ett monster. Jag var fullkomligt rädd för honom. Men efter att han valt mig till Stureplans sexigaste singel och jag fick honom till bordet på en lyxig middag som de så flott anordnat smälte jag.

Där, bland orgier i champagne, cigaretter och heliumgas som vi så glatt inhalerade, fann vi varandra. Han var lika galen och gränslös som jag och jag älskar sådana människor.

Jag tackade artigt för middagen via mail och sen dess har vi mailat varandra var och varannan dag. Vi har kommit varandra otroligt nära, och jag är så glad att ha honom som vän.

Vi har våra likheter, vi är fruktansvärt egoistiska båda två, ibland svarar vi inte ens varandra utan skriver bara på om våra egna bekymmer utan något som helst medlidande för den andra. It’s just me me me!!! Mailkontakten har blivit som en bikt.

En dag var min kära mamma på besök och skulle låna min dator. Där låg ett mail från Alex som jag hade glömt att stänga ner. Mamma drunknade i detta vackra mail, sen slog hon ihop händerna och skrek: HONOM SKA VI HA! och: DETTA MÅSTE GES UT I BOKFORM! Till saken hör att min mamma är redaktionschef på Damm förlag. I september kommer boken.

Men även om jag och Alex har blivit så bra vänner är han inte bara snäll mot mig. En gång fick han se mig utan smink. Han skrek och skrattade åt mitt osminkade fejs. Nu öppnar han alltid konversationer med nya människor med ”Detta är Carolina Gynning. Hon ser för jävlig ut utan smink! HA, HA, HA”. Häromdagen var han hos Adam och Gry med sina spaningar. Där påstod han att jag luktar ost och har strimlade wunderbaums i mina trosor. HA, HA, HA.

Sen var jag med i lördagsintervjun i Aftonbladet. Hyfsat nöjd med artikeln gick jag till 7Eleven för att köpa tidningen.

På omslaget var en fyra år gammal bild där jag är fet, glad och naken och håller ett mjölkpaket och ett glas mjölk framför mina, på den tiden, gigantiska tuttar. Jag fick hjärtflimmer och ville kasta mig runt hela Sverige för att köpa upp alla tidningar.

Men jag bestämde mig istället för att sluta äta i hopp om att aldrig se ut så där igen.

Det gick några dagar och den värsta chocken hade lagt sig. Då dundrade det in ett mms från Alex där han har fotograferat av bildjäveln och skrivit ”MJÖLK GER STARKARE BEN?”

Nu kan jag inte äta igen. Så om ni ser mig på stan snart med sond i näsan och lika smal som Allegra Versace så vet ni vems fel det är.

Trots allt älskar jag Alexander Schulman – det tycker jag att alla borde göra, för långt där inne under lager av hat så finns ett stort fuktigt bultande hjärta.

Carolina Gynning