Alla blickar skriker en enda fråga: Varför?

Erik Wiman

Aftonbladet.se:s reporter Erik Wiman på plats i sorgens Stjärnsund

Idyll är ett slitet ord, men Stjärnsund kan inte beskrivas bättre än så. Röda och vita trähus, en skolbyggnad, en kyrka och en sjö som just blivit isfri. De rödgråtna ögonen hör liksom inte hemma här. Ändå finns de överallt. Blickarna som dröjer sig kvar, och skriker ut en enda fråga: Varför?

Sedan 10-åriga Engla försvann i förra veckan har Stjärnsund slitits mellan hopp och förtvivlan. När så det fruktansvärda beskedet slog ner i söndags söker sig människor till varandra. Kyrkans personal finns på plats för de som vill ha stöd eller bara prata. Men nästan alla är helt tysta.

– Man behöver inte säga så mycket, alla vet ändå hur den andra mår, säger en mamma som aftonbladet.se pratar med kort utanför kyrkan.

Därinne finns ett fotografi på Engla och en uppslagen bok med hälsningar och tankar. De tända ljusen blir fler och fler, allt eftersom byborna kommer och går.

Utanför håller mamman sina två små barn i handen, hårt, ser det ut som.

– Vi tänker bara på Engla. Alla du ser här tänker på Engla, säger hon lågt.

Bredvid kyrkogården bryts den lågmälda tonen plötsligt av ett ljust barnskratt. För ett ögonblick är det som om sorgmolnen lättar en aning. Barnets lek på studsmattan inger ett litet fragment av hopp och värme i den gråkalla aprileftermiddagen.

Den smala vägen som passerar genom Stjärnsund slingrar sig som en orm. Med bil tar det max en minut att passera igenom samhållet. Längs vägen hinner man se fyra flaggor på halv stång.

Längre ner längs vattnet står polisens målade bilar uppradade. Längs dikeskanten går uniformerade polismän med böjda ryggar. De letar efter Englas mobiltelefon. Den har spårats till den enda telefonmasten i området. Sökandet är minutiöst. Tuva för tuva ska kammas av, med hjälp av spårhundar och metalldetektorer.

– Den kan vara en viktig bevisning i den kommande utredningen, säger Patrik Åkerlund, som är yttre befäl för 10-mannastyrkan. Det sakliga polisspråket blir ännu en kontrast till sorgen.

Men svaret på frågan om det känns skönt att man nu gjort ett sådant genombrott i utredningen bryter den professionella skyddsbarriären.

– Jag tycker inte att det finns något att glädjas över. Det är bara så fruktansvärt tragiskt.