Stor oro efter brexit: Vad ska hända med Gibraltar?

Publicerad 2017-03-19

GIBRALTAR. Morgonljuset färgar den mäktiga Gibraltarklippan ljusgul.
Men de flesta promenerar med bestämda steg utan att notera naturens skönhet. De är på väg till jobbet över gränsen från Spanien och har sedan länge sett sig mätta.

Däremot är oron stor för vad som ska hända med gränsen när brexit-förhandlingarna inleds.

En strid ström av människor passerar varje vardagsmorgon genom gränsstationens vita byggnad. Jag står på trottoaren precis när folk kommer in i Gibraltar men får flytta på mig när människor hela tiden stöter till mig i trängseln.
Carlos Perez, 25, är en av de dryga tiotusen människor som har sina jobb i Gibraltar men som bor på den spanska sidan. Han är på väg till sitt jobb på casinot i det relativt nybyggda område Ocean Village, delvis byggt på land som tidigare var en del av havet. Carlos är spanjor och bor i gränsstaden La Linea.
– Jag har jobbat på casinot i snart två år, berättar han. Det är ett bra jobb. På min sida av gränsen är det svårt att hitta något arbete överhuvudtaget. Arbetslösheten är hög.
Han drar med ena handen över den kraftiga skäggstubben.
– Lönerna är betydligt bättre i Gibraltar än i Spanien. Jag behöver bara jobba åtta timmar per dag. I Spanien tvingas många arbeta pass på 12-14 timmar.
Så att det tar honom en dryg halvtimme att promenera till jobbet varje morgon kompenseras mer än väl av den större fritiden och högre lönen.
För Carlos kommer brexit väldigt olägligt.
– Klart att jag är orolig för mitt jobb. Blir det svårare att passera gränsen eller tar längre tid blir det svårt för mig att behålla jobbet. Men vi får se hur det blir. Ibland undrar jag om brexit alls blir av.
Han skyndar iväg för att inte komma för sent.

Många jobbar i Gibraltar

Vi promenerar över till den spanska sidan. Inne i gränsbyggnaden står automatiska passavläsare på rad men det finns inte en människa som är på väg åt det här hållet. Vi tar den öppna dörren på sidan där en spansk gränsvakt knappt lyfter på huvudet när vi passerar.

När vi ska tillbaka in i Gibraltar än kön av bilar och människor betydligt längre. Att allt löper så smidigt beror på att de flesta bara viftar med sitt pass i handen. Gränsvakterna bryr sig inte om att ens öppna dem. Om de verkligen granskade passen skulle köerna snart växa sig mycket långa.
Långtifrån alla som går över gränsen är spanjorer. Flera tusen britter och andra utlänningar bor på den spanska sidan men jobbar i Gibraltar. Bostadspriserna är betydligt högre i det brittiska lilleputt-landet och utbudet är begränsat.

Jag tror inte Spanien börjar bråka – fast man kan ju aldrig vara säker

Cecilia Falk är på väg till sitt arbete på ett spelbolag inne i centrala Gibraltar. Hon har bott i Spanien i tolv år. Hon tar bilen från byn där hon bor, parkerar på den spanska sidan och promenerar över gränsen.
– Det är smidigare än att ta bilen. Redan i dag bildas ofta långa köer, särskilt på kvällarna när jag ska hem.
Därför är Cecilias största oro hur Spanien kommer att reagera på brexit. Tänker se stänga gränsen eller börja kontrollera alla noga? Hon hoppas på det bästa.
– Jag tror inte Spanien börjar bråka eftersom delar av deras egen befolkning också skulle drabbas i så fall. Fast man kan ju aldrig vara säker.
Hon slänger handväskan över axeln och slukas snabbt upp av den övriga strömmen av jobbare som promenerar rakt över Gibraltars flygplats enda landningsbana.

Landet är så litet att flygplatsen ligger granne med gränsen. Landningsbanan både börjar och slutar i havet. Den enda landvägen in till Gibraltar går tvärs över landningsbanan. Därför lyfter inga flyg i morgonrusningen.
Någon timme senare har strömmen av människor minskat och dagens första flyg är på väg in. Bommar fälls ner och vakter lägger ut en spikmatta på motsatta körbanan för att förhindra eventuella försök till terrorattacker. Proceduren är ungefär som en broöppning i Sverige. Det sprakar till i en högtalare och en röst uppmanar de gående som fortfarande befinner sig på landningsbanan att snabba på stegen. Planet ska strax landa.
Några börjar småspringa.

Oroar sig inte för brexit

Skyltar på flera språk uppmanar gående att inte slänga skräp på landningsbanan eftersom det kan vara förenat med livsfara.
”Tänk på att det kan vara du som sitter i planet nästa gång”, förmanar skylten.
En äldre man med en kommunikationsradio i handen berättar att han hör hur flygledartornet säger att planet ska landa om en dryg minut. Det visar sig att infödde Gibraltarbon William Gadd kommer till flygplatsen varje dag för att se om planen landar enligt tidtabell. Ett sätt att skapa lite rutiner i pensionärstillvaron. Brexit oroar honom inte nämnvärt.
– Annat är de med britterna som bor på den spanska sidan, förkunnar han. Du kan lita på att många av dem gör vad de kan för att skaffa en lägenhet i Gibraltar. 1969 tog spanjorerna oss med byxorna nere. Det ska de inte kunna göra den här gången.

William Gadd syftar på när Spaniens dåvarande diktator Franco helt stängde gränsen. Den förblev helt stängd fram till 1982.
– Vi klarade det också och kommer att klara det igen om det blir nödvändigt, säger han och stoppar radioapparaten intill örat.
Planet landar precis där fotgängarna befann sig för bara några minuter sedan. Piloten slår till bromsarna. Alla får vackert vänta tills planet taxat tillbaka till terminalen. Proceduren tar inte mer än dryga tio minuter. Men på den tiden har bilkön från gränsen redan blivit lång.
Precis på andra sidan av landningsbanan ligger Gibraltars fotbollsstadion. På en av småplanerna närmast flygplatsen tittar Lesley Ferrari, 40, på när systersonen spelar knattematch. En skylt uppmanar föräldrarna att inse att det bara är ett spel och att ledarna är frivilliga (volunteers).

Så fort Spanien ser en chans kommer de försöka ta tillbaka halvön

Lesley berättar att en spansk polis häromdagen skrev en kommentar på facebook som löd "Vänta bara, snart kommer de gamla tiderna tillbaka". Ett tydligt hot om att gränsen åter kommer att stängas eller passagen försvåras.
– Spanjorerna gillar inte oss trots att vi hjälper deras folk genom att de kan komma hit och jobba. Spanska myndighetspersoner uppträder som nazister.
Systersonen slår en snygg passning och Lesley skriker några uppmuntrande ord.
Han tillhör de 30 000 invånare som levt här i generationer och bildat en egen identitet. Deras förfäder kommer från Italien, Malta, Portugal, Brittiska öarna och andra delar av Europa liksom Nordafrika. De ser sig varken som spanjorer eller britter utan som gibraltarianer. Många av dem skulle gärna se att de var helt självständiga men i brist på det är de väldigt nöjda med att tillhöra Storbritannien.
– Jag är mest rädd för att London ska glömma oss. Det är då som Spanien skulle attackera. Vi har tillhört Storbritannien i 300 år men så fort Spanien ser en chans kommer de att försöka ta tillbaka halvön.
Det är oklart om han syftar på en militär attack eller om han menar att Spanien då stänger gränsen. Men helt klart vill Lesley inte att Gibraltar ska tillhöra Spanien. Han ser mer arg än rädd ut.
– Om de tar över vår halvö skulle vi gå bankrutt direkt, hävdar han. De kan inte ens sköta sitt eget land.

Vilket inte hindrar Lesley från att bära en träningsoverall med Barcelonas klubbmärke på bröstet.
– Världens bästa lag, myser han.
Sen påpekar han stolt att Gibraltar efter en lång hård strid blivit invalda i både det europeiska fotbollsförbundet, Uefa och i världsförbundet Fifa. Även om chansen att ett land med drygt 30 000 invånare ska kunna ta sig till EM eller VM måste anses vara mikroskopisk.
Bara Spanien och Vitryssland röstade emot Gibraltars medlemskap i Uefa.
Richard Sisson tillhör den del av befolkningen som flyttat hit från Storbritannien i modern tid. Han gillar lugnet, det soliga klimatet och att brottsligheten är mycket låg.
– Här kan man glömma en sak och komma tillbaka flera timmar senare och den är fortfarande kvar.
Han verkar inte hysa samma agg till Spanien som många av de familjer som bott här i generationer.
– Det har aldrig hänt tidigare att ett land lämnat EU. Folk säger så mycket olika saker. Jag känner mig inte direkt orolig utan mer avvaktande.
Affärerna går bra eftersom Gibraltar inte har någon moms på elektronik. Här kan både turister och bofasta fynda kameror och andra prylar.

Gibraltar värdefullt under kriget

Den som vill se hur strategiskt Gibraltars läge är behöver bara ta linbanan upp till toppen av klippan. Det tar bara några minuter att nå den 417 meter höga utposten. Från utsiktsplatsen och de smala vägarna ser man det djupblå vattnet nedanför. Här uppe finns också Europas enda koloni av vilda apor. Gibbonaporna har blivit en symbol för Gibraltar.
Skyltar varnar för att man inte ska ha med sig plastkassar eftersom aporna förknippar dessa med mat. Det visar sig också gälla handväskor. En av aporna sliter åt sig en väska från en kvinna som inte vågar ta tillbaks den. Hjälplös tvingas hon åse hur apan river sönder blixtlåset och tömmer väskan på innehåll, bland annat några chockladbitar.

Plötsligt känner jag hur något landar på min ryggsäck. Folk omkring mig skriker till och pekar. Jag har glömt att jag lagt en liten plastförpackning med en kaka i ett av ryggsäckens ytterfack. Apan har förmodligen känt lukten och med stor fingerfärdighet lirkat ut paketet. Den hoppar upp på en cementbyggnad och skalar snabbt av plasten och slukar kakan.
Aporna umgås dagligen med den fantastiska utsikten men funderar säkert inte över det faktum att den som kontrollerar Gibraltar också kontrollerar inloppet till Medelhavet. Det var ingen slump att britterna tog emot Gibraltar som krigsbyte av Spanien 1713. Spanien avsade sig då alla framtida anspråk på Gibraltar utom i ett fall. Om Storbritannien av någon anledning ville göra sig av med Gibraltar var man tvungen att först erbjuda territoriet till Spanien.
London gjorde Gibraltar till en så kallad kronkoloni. Det var först senare och framförallt i samband med andra världskriget som ”klippans” strategiska läge gjorde Gibraltar så värdefullt att britterna inte ville återlämna det.

Vi är stolta över vårt brittiska arv

Trafalgar Sports Bar ligger i ena änden av Main Street, precis utanför de gamla stadsmurarna som delvis fortfarande står kvar. Det är söndag eftermiddag och brittisk fotboll och rugby rullar på tv-skärmarna.
Men William Buckley ser sig i första hand som gibraltarbo och först i andra hand som britt.
– Precis som en skotte som i första hand är skotte och i andra hand britt. Vi är stolta över vårt brittiska arv, över rättsystemet och det faktum är korruption är ovanligt. Och att all undervisning i våra skolor sker på engelska.

De flesta i baren verkar vara lokalbefolkningen. Alla kallar servitrisen Angie vid förnamn.

Fruktar att Gibraltar isoleras

William Buckley minns hur det var när Spanien stängde av Gibraltar från omvärlden. Något han fruktar kan hända igen.
Han var bara tio år då diktator Franco stängde gränsen mot Gibraltar 1969. Därmed låste han i praktiken in befolkningen på den lilla halvön. Deras enda sätt att ta sig ut vara med båt eller någon av de fåtliga flygförbindelserna.
– Det som tidigare varit en fem minuters promenad tog istället en hel dag.
Tidigare kunde William Buckley promenera över gränsen för att hälsa på sin mormor och andra släktingar. Plötsligt var enda möjligheten att först ta en båt till Marocko och därifrån en båt till Spanien. Samma väg i motsatt riktning för att komma hem.
– Efter en tid förlorade jag kontakten med mina släktingar. Resorna blev för jobbiga och kostsamma.
Någon annan form av kontakt var inte möjlig eftersom Spanien också stängde av telefonförbindelserna med Gibraltar.
– Det var som en Berlinmur. Vi kunde skrika över till varandra men inte ses.
På det personliga planet var det en katastrof för många. Men gränsstängningen fick följder på nästan alla områden.
William Buckley ropar till Angie att han vill ha en öl till. Den ställs snabbt på bardisken framför honom.
– Vi kunde inte längre importera syrgasen till vårt sjukhus från Spanien. Istället var vi tvungna att ta den ända från Storbritannien. Allting som tidigare kommit landvägen var vi tvungna att importera via båt och i vissa fall flyg.
Gränsen öppnades igen 1982 för fotgängare men med biltrafik först tre år senare, men trots att den numera är öppen har Buckley i princip ingen kontakt med sina spanska släktingar.

Brexit är som ett svart hål för oss

Inför att brexit ska bli verklighet fruktar den medelålders mannen i en grön rugbytröja att det förflutna ska börja spöka igen.
– Brexit är som ett svart hål för oss, säger han och tar en klunk ur ölglaset. Vi har ingen aning om vad som kommer att hända. Rivaliteten med Spanien kommer alltid att finnas där. Man vet aldrig vad de kan ta sig till.
William Buckley fruktar ingen militärt angrepp från Spanien. Snarare tror han att de kommer att försöka trakassera Gibraltar för att få dem att gå med på att styras från Spanien. Han ser redan sådana tecken i sin egenskap av projektledare för ett byggföretag.
– Tidigare gjorde den spanska tullen stickprov på 20 procent av de varor som passerar gränsen. Sedan några veckor tillbaka gör de stickprov på 70 procent. Det leder till stora förseningar.