25 år sedan tyska återföreningen
Publicerad 2015-10-03
Många oroade sig för återföreningen - men till slut blev den en vinstaffär
Det har gått 25 år. Och det är som om tiden går i repris.
Då gällde rädslan hur alla östtyskar skulle tas om hand.
Nu gäller det syrier, irakier och afghaner.
Den 3 oktober var inget datum hugget i sten. Snarare tvärtom.
Vid den extrainsatta konseljen i volkskammer i Östberlin den 22 augusti då man var tvungen att besluta när DDR - på randen till kollaps - formellt skulle uppgå i det som kallades Västtyskland, var delegaterna splittrade.
Det fanns förslag på 15 olika datum, vart och ett med sin charm.
Någon fraktion ville att det skulle gå snabbt, som i hockey, och propsade på en så tidigt datum som den 15 september.
Enorma påtryckningar
Andra var mer eftertänksamma och yrkade på mer tid till förberedelser och tänkte sig att den 10:e eller 14:e oktober vore lagom.
Påtryckningarna från medborgarna var enorma.
Lothar de Maizière, den enda demokratiskt valda premiärministern i DDR - och den sista - skrev till Västtysklands förbundskansler Helmut Kohl att ’’allt håller på att sjunka ner i kaos’’ och föreslog den 14 oktober som officiellt datum. Så hade det kanske blivit om inte Östtyskland framstod som allt mer förhatligt ju närmare friheten man kom.
Ingen, absolut ingen, ville fira ytterligare en årsdag - den 41:a- av DDR:s bildande och den dagen skulle infalla den 7 oktober.
Klockan 02.47 den 23 augusti röstade 294 ledamöter för den 3 oktober, 62 röstade emot och 6 la ner sina röster.
Hela livet ifrågasatt
Blev det en klang- och jubelföreställning?
Inte mycket.
Själva fördraget klassas förvisso som ett Världsminne av Unesco tillsammans med exempelvis Gutenbergs bibel och Beethovens partitur till den nionde symfonin men verkligheten var inte lika vacker till en början.
Östtyskarna, som visserligen bildade milslånga köer med sina Trabanter på motorvägarna i riktning västerut, kände att hela deras liv ifrågasattes och skulle bli föremål för reformer av varierande kvalitet.
Västtyskarna gnisslade tänder över att behöva betala för att 16 miljoner östtyskar nu skulle införlivas i det sociala trygghetsnätet.
Många av dem fruktade att den alltigenom misslyckade DDR-politiken skulle kasta hela landet i fördärvet.
Och arbetslösheten steg i en takt där ingen ens hann se siffrorna i räkneverket.
Återföreningen av Öst- och Västtyskland blev en lång, dyr och mödosam historia.
I dag är arbetslöshetssiffrorna lägre i forna östtyska delar som Thüringen och Saschen än i Nordrhein- Westfalen och Bremen, som hörde till Västtyskland.
Förtroendet för andra människor har ökat markant från 1953 års nivå där bara 13 procent av alla tyskar kände förtroende för sina medmänniskor till dagens 54 procent.
80 procent av tyskarna anser att enandet var en vinst för landet och 72 procent anser att de senaste 25 åren har förbättrat Tysklands anseende i världen, enligt en undersökning som tidningen Stern gjort.
Det är få tyska tidningar som inför jubileumsdagen inte drar en parallell mellan återföreningens vedermödor och dagens utmaning med de flyktingar som förbundskanslern Angela Merkel välkomnar.
Angela Merkel är själv uppvuxen i gamla Östtyskland och kan förmodligen bättre än många förstå flyktingarnas drömmar om frihet och nya möjligheter.
Flyktingjubileum 2040?
Det var just frihetsrörelsen i öst som drog in henne i politiken, hon arbetade som talesperson för Lothar de Maizière, DDR:s sista premiärminister, under ödesåret 1990.
Helt nyligen utsåg hon Lothar de Maizières kusin Thomas de Maizière till flyktingminister och ansvarig för de förväntade miljoner flyktingar som två tredjedelar av Tysklands befolkning välkomnar med ett självförtroende som bara kan komma ur en erfarenhet av att gifta ihop två länder.
Vem vet, om ytterligare 25 år kanske Tyskland firar ett flyktingjubileum.
