Framtidens strid står mellan de konservativa och de liberala
”Lita aldrig på en folkpartist”. Det var rådet jag fick av min chef när jag jobbade på moderaternas riksdagskansli under 90-talet. Som ni säkert förstår var inte stämningen på topp mellan de borgerliga riksdagspartierna. Men problemen inom den svenska borgerligheten började långt innan dess.
Bilden av borgerligt samarbete sattes för lång tid av de turbulenta åren 1976-1982, när de tre borgerliga partierna hann med fyra olika regeringar och två regeringskriser på sex år. Sedan dess har socialdemokratins främsta vapen mot borgerligheten varit den om regeringsfrågan. Nu börjar vi se samma problematik för svensk borgerlighet igen. Inte minst kunde vi se detta under partiledardebatten den 6 maj.
När Allians för Sverige formaliserades under det kända badtunne-mötet i Högfors 2004 (där det för övrigt inte fanns någon badtunna) lades grunderna för vad som skulle bli ett av borgerlighetens mest framgångsrika projekt i modern tid. En av hörnstenarna var att alla partier skulle både bidra och tjäna på det, något som de tidigare borgerliga projekten missat. Liberal plus konservativ. Den framgångsrika brygd som Gösta Boman så framgångsrikt kokade ihop. Är det en uppluckring vi nu ser av Gösta Bomans livsprojekt liberalkonservatismen?
Socialdemokraterna står också inför stora utmaningar. Socialdemokratins tillbakagång i Europa och även här hemma är här för att stanna. Socialdemokratin håller på att tappa det stabila fotfästet de haft i nästan hundra år. (S) framgångar under och efter industrialismen och efterkrigstiden var ett gediget arbete för att säkra produktionen och arbetarnas rättigheter. Grunden lades fram med – då – radikala förslag på semester, kollektivavtal och anställningstrygghet. Hur skall en regelrätt socialist och vänsterväljare kunna rösta på den alltmer högerorienterade socialdemokratin? Som tycks vara inställd på att bevara och förvalta – inte förnya.
Arbetsmarknaden förändras nu snabbt i och med digitaliseringen. Nya krav kommer ställas på alla partier, och då särskilt socialdemokratin. Fackföreningarna kommer spela en mindre roll i framtiden, om vi ska tro på de senaste futuristiska rapporterna som hävdar att robotarna kommer automatisera en större del av produktionen. Humankapital och kreativitet kommer spela en mycket större roll. Polariseringen mellan partierna kommer därför se annorlunda ut.
Framtidens stora strid kommer inte längre vara mellan socialdemokratin och borgerligheten, utan snarare mellan de konservativa och de liberala. Detta kommer drabba alla partier – i olika mån.
Störst utmaningar står (S) och (M) inför. De har unika partistrukturer sett till deras ideologiska sammansvetsningar. Båda har en del liberala röster och en del konservativa röster. (m) är ju ett uttalat liberalkonservativt parti, och (s) präglas av pragmatiker och identitetspolitiker. Detta kan i framtiden leda till splittring – om Sverige går i de sydeuropeiska ländernas fotspår.
Moderaterna kommer då, med all säkerhet, inte kunna lita på en folkpartist – för de är ju Liberalerna nu och socialdemokratins långsamma och smärtsamma död är snart ett faktum. Frågan är var pragmatikerna och identitetsvänstern tar vägen? Troligen blir pragmatikerna konservativa och identitetsvänstern kommer kalla sig liberaler. Inte undra på att Miljöpartiet känt sig som fångarna på fortet med en allt mer högerinriktad Löfven.