Mugabe – folkhjälten som blev tyrann

avTT

1 av 2 | Foto: Tsvangirayi Mukwazhi /AP/TT
Robert Mugabe i december 2016. Arkivbild.

Han styrde landet i nära fyra decennier, men tvingades bort från makten 2017.

Budet om den förre zimbabwiske presidenten Robert Mugabes bortgång rör säkert upp känslor.

Lättnad över att den maktlystne despoten till slut är borta. Men också vemod. Borta är en ledare som en gång väckte hopp och respekt, ironiskt nog för sin försoningspolitik.

När Ian Smiths regim slutligen föll och Rhodesia 1980 omvandlades till Zimbabwe jublade omvärlden. Robert Mugabe blev premiärminister och inbjöd i en försoningsgest sin rival, den andre frihetskämpen Joshua Nkomo, att ingå i landets första demokratiskt valda regering. Åratal av gerillakrig var äntligen över.

Mugabe hyllades som en hjälte som äntligen befriat den före detta brittiska kolonin från vitt minoritetsstyre, och samtidigt förespråkade försoning mellan svarta och vita. Han berömdes också för insatser för att öka möjligheterna till utbildning och tillgängligheten till sjukvård för den svarta majoriteten.

Men nog blundades det också. Lättnaden över att bli av med den trilskande Smith och hans regim var så stor att massakrerna på Nkomos anhängare i provinsen Matabeleland några år senare till stor del bortförklarades. Visst var det apartheidregimen i grannlandet Sydafrika som låg bakom? Många ville inte riktigt tro på uppgifterna om att det var en nordkoreanskt utbildad brigad det i själva verket rörde sig om. En brigad som löd direkt under Mugabe. Uppskattningsvis dödades 20 000 människor i det massmordet.

Hatade Storbritannien

Han var en märklig man, Robert Mugabe. Sina första skolår tillbringade han i en katolsk jesuitskola, och den katolska läran bekände han sig till hela sitt liv. Det finns många vittnesmål om hans asketiska livshållning, samtidigt som hans andra hustru Grace bevisligen tilläts vältra sig i lyx och extravaganser. Innan paret skaffade sig ett eget jetplan togs flygplan ur Air Zimbabwes flotta på presidentens order ur den ordinarie tidtabellen. Anledningen: Grace "Gucci" Mugabe ville shoppa loss i någon europeisk metropol.

För Mugabe själv var nog hatet mot kolonialismen, främst mot Storbritannien, den främsta drivkraften. Ett hat som bara tycktes öka med åren. Ofta anklagade han i grova ordalag oppositionen för att gå britternas ärenden.

Han hatade också kapitalismen och var en hängiven marxist. Zimbabwe omvandlades under Mugabes första tid i praktiken till en enpartistat genom att det konkurrerande politiska partiet Zapu sögs in i Zanu-PF. Senare bildades ett stort oppositionsparti, Rörelsen för demokratisk förändring (MDC), men MDC och dess ledare har tvingats utstå svåra övergrepp och hot sedan bildandet 1999. Det ingick definitivt inte i Robert Mugabes världsbild att det skulle finnas ett stort oppositionsparti dit svarta väljare anslöt sig.

Konfiskerade gårdar

Åren runt millennieskiftet var förfärliga i Zimbabwe. Valrörelsen inför en folkomröstning år 2000 om presidentens makt blev mycket våldsam. När sedan Mugabesidan förlorade skruvades den hotfulla stämningen upp ytterligare. Regimen stärkte sitt grepp över rättsväsendet och anhängare till oppositionen misshandlades och hotades.

Samma år lanserade Zanu-PF en jordreform som blev klartecken för de så kallade ”krigsveteranernas” aktioner mot landets vita farmare. Gård efter gård ockuperades av beväpnade män. Domstolar förklarade ockupationerna olagliga, men Mugabe stödde dem öppet. Omkring 400 000 lantarbetare förlorade sina jobb. Många gårdar konfiskerades sedan för att som det hette återbördas till folket, i själva verket delades flera av dem ut till personer inom Zanu-PF:s partitopp.

Följden blev att jordbruket i det land som kallats Afrikas kornbod kollapsade – därmed också ekonomin. Men trots våld, nöd, matbrist och hyperinflation behöll Robert Mugabe i stort sett sitt grepp om makten.

Mot slutet av sitt styre tycktes Mugabe förbereda för att hans fru Grace Mugabe skulle få ärva makten.

Men hösten 2017 tvingades Robert Mugabe bort i vad som kan beskrivas som en "militärkupp light".

Arméledningen i Zimbabwe tog kontroll över statlig tv och satte Mugabe i husarrest. Det blev startskottet för en händelsekedja som till slut resulterade i att Emmerson Mnangagwa, tidigare nära lierad med Mugabe, svors in som president.

Olof Palme

Mellan 1964 och 1974 hölls Mugabe fängslad av den dåvarande Smith-regimen. Han flydde sedan till Moçambique och ledde befrielsekampen därifrån. Första hustrun Sally var då Mugabes röst i världen, inte minst i Sverige. Hon gjorde ett starkt intryck på västvärldens ledare, bland andra Olof Palme, genom sin klokhet och känsla för demokrati.

En del vill därför förklara Mugabes despoti med att han blev "knäpp" efter Sallys död 1992. Andra hävdar i stället att han in i det sista var fullkomligt klar i huvudet och väl medveten om sina handlingar. Hur det än var, blir Robert Mugabes eftermäle inte vackert. Han lämnar ett land i ekonomisk ruin och hans namn kommer att för alltid nämnas i samma andetag som andra tyranner och diktatorer.

ARTIKELN HANDLAR OM

Zimbabwe