Jacques Chirac färgade franska politiken

Lars Larsson/TT

Uppdaterad 2019-09-27 | Publicerad 2019-09-26

Frankrikes tidigare president Jacques Chirac skulle ha blivit 87 år i november. Arkivbild.

Han var presidenten som lyckades bli omvald av sina egna motståndare.

Med sin anpassningsförmåga, sin energi och sin tajmning kom Jacques Chirac att bli en av de ledare som färgade den franska politiken under andra halvan av 1900-talet.

Jacques Chirac blev 86 år.

Under sin långa tid som landets president, mellan 1995 och 2007, syntes han inte minst flitigt på den internationella scenen, den arena han trivdes allra bäst på. Oavsett om det handlade om att återuppta de franska kärnvapensprängningarna i Söderhavet, vara förste utländske statschef att flyga helikopter över det terrordrabbade Manhattan, vägra stödja George W Bush i hans Irakkrig eller införa u-landsskatt på flygbiljetter.

Lång karriär

Chirac inledde sin politiska karriär redan i mitten på 1960-talet, i kommunfullmäktige i mellanfranska Sainte-Féréole. Nio år senare var han premiärminister.

Chirac vigde hela sitt aktiva liv åt politiken. Han hann med att både grunda högerpartiet RPR, som så småningom skulle bli UMP, och sitta nästan två decennier i Paris rådhus innan han 1995 valdes till president för första gången.

Inför presidentvalet var det ingen som riktigt trodde på Chirac och de flesta av hans egna hade övergivit honom till förmån för partikamraten Edouard Balladur. Men borgmästaren Chirac vann förstås. Chirac var en verklig politisk överlevare och de som räknade honom som slut åkte för det mesta själva ut ur leken.

Under sina år som president lyckades han också rida igenom den ena stormen efter den andra av politisk-finansiella skandaler.

Historiskt stöd

När Chirac i presidentvalet 2002 utmanades av högerextremisten Jean-Marie Le Pen i den andra valomgången lyckades han till och med bli vald av sina egna motståndare – vänsterns väljare mobiliserade sig massivt för att mota ut Le Pen och Chirac kunde bli omvald med historiska 82 procent av rösterna.

Hans andra period som president kantades dock av flera bakslag. Chirac anklagades inte bara för att inte hålla sina vallöften, många ansåg också att den åldrande presidenten börjat tappa en del av sin fingertoppskänsla och inte längre hade samma grepp om situationen som tidigare.

Det första verkliga nederlaget kom våren 2005, när fransmännen röstade nej till EU-konstitutionen. Bara en månad senare förlorade Paris mot London i kampen om de olympiska spelen 2012, en kampanj som Chirac engagerat sig i personligen.

Hastigt sjuk

Hösten 2005 insjuknade presidenten hastigt och lades in på sjukhus för vad som betecknades som en "liten blodkärlsolycka". Även om Chirac efter sin vecka i sjuksängen effektivt kunde ta kål på alla rykten om att han skulle ha drabbats av talsvårigheter ansåg många att han försvagats definitivt under sin sjukdomsperiod.

När sedan upplopp rasade i förorterna under november månad kritiserades presidenten för sin brist på agerande. Förutom ett par korta uttalanden skulle det dröja två och en halv vecka innan presidenten höll tal till nationen. En alltför lång tystnad tyckte många, även inom de egna leden.

En politisk epok tog definitivt slut i samband med presidentvalet i maj 2007, som Jacques Chirac inte ställde upp i och som vanns av hans partikamrat Nicolas Sarkozy.