Inga-lill såg pojkarna stena ungarna till döds

Babs Drougge

Inga-lill Dahlborg hörde skratt nerifrån badplatsen och anade att något inte stod rätt till.

När hon såg vad tonårspojkarna hade åstadkommit fick hon en chock.

– Hur kan de vara så råa? De stod och skrattade, säger Inga-lill.

Det var någonting i klangen från skratten som nådde Inga-lills balkong nerifrån badplatsen som fick henne att reagera. Hon bor med utsikt mot sjön Dammyran i Borlänge och skymtade hur två tonårspojkar stod och kastade sten mot en andfamilj vid vattenbrynet.

– Jag kunde inte tro att det var sant. Jag såg hur de tog en riktigt stor sten och bara släppte rakt ned PLUMS i vattnet. Då fäller andmamman ut sina stora vingar och flyger rakt på pojkens bröstkorg, för att skydda sina ungar. Då förstod jag att det var bråttom, säger Inga-lill Dahlborg.

Inga-lill kastade på hunden kopplet och skyndade ner till sjön. Hon svor och skrek efter de två ynglingarna, som försvann i en silverfärgad mopedbil.

Hon blev vittne till hur fågelmamman desperat ruskade den lealösa ungen till liv, men det var för sent.

– Man grät ju. Jag såg hur mamman kämpade för sin unge. Jag förstår inte var deras empati är någonstans. Hur kan de vara så råa, de stod och skrattade. Normalt ska ju barn tycka om djurungar, jag kan inte förstå var man får såna här idéer ifrån.

Inga-lill försökte ringa polisen, men kvällens studentfirande gjorde det svårt att komma fram. Efter en natt med väldigt lite sömn tog sig Inga-lill återigen ner till sjön och gjorde nästa makabra upptäckt.

– Då ligger mamman ovanpå sina döda små ungar. Jag var tvungen att böja mig ner och känna på dem. De var ljumma för att mamman legat på dem, men de var helt stela.

Två veckor har snart gått, men andmamman och de kvarvarande ungar na cirkulerar fortfarande runt samma plats där de två andungarna stenades till döds.

Inga-lill har svårt att tänka på annat efter händelsen.

– Den här synen har kidnappat min hjärna. Varför tittade jag inte ut lite tidigare, eller lite senare? Då hade jag sluppit det här. Jag kunde ju inte göra något, fåglarna dog ju, säger Inga-lill Dahlborg.