”Jag är beredd att dö”

Erik Wiman

BENGHAZI För fem år sedan bodde Adel Lamlom i Västerås.

Nu är han tillbaka i sitt hemland Libyen och redo att slåss för sin frihet.

– Jag kommer att åka till fronten vilken dag som helst och jag är beredd att dö.

Om det finns en mall för hur en gerillakrigare förväntas se ut, då är 38-årige Adel Lamlom den mallen.

Klädd i kamouflagekläder, palestinasjal och solglasögon kommer han mot oss inne på den före detta militärbasen Katept al schuhada som numera är i revolutionärernas händer.

Dagars vapenträning

– Välkomna till Libyen mina vänner, säger han.

Det halvlånga svarta håret är bakåtstruket och AK47:an över axeln ser ut som den hängt där hela hans liv.

Men det är ingen ärrad krigare som står där.

Det är än så länge ingen krigare alls.

Adel har bara några dagars vapenträning men förväntas när som helst vara beredd att slåss mot Gaddafis yrkesarmé.

”Kommer när de kallar”

Det är så det går till i Benghazi. Unga rekryter samlas dagligen vid oppositionens träningsläger. Någon åldersgräns finns inte.

– Här är de yngsta runt femton år, men de flesta är nog i min ålder, säger Adel.

Han säger att han är redo att slåss.

– Jag kan åka i kväll eller i morgon. När de kallar, då kommer jag.

Frontlinjen går i den lilla kuststaden Ras Lanuf, omkring 40 mil västerut. Där står striderna och väger. Oppositionen försöker att ta mark västerut, men hindras av Gaddafis stridsflyg, helikoptrar och artilleri. Kvadratkilometrarna där kriget rasar är just nu en av jordens farligaste platser.

Det är dit Adel endera dagen kommer att bege sig på ett lastbilsflak.

Saknar erfarenhet

– Jag är inte rädd, jag vet att jag kan skadas eller dödas, men jag tänker slåss för mitt land.

De finns överallt i den här delen av Libyen. De unga männen som, precis som Adel, har utrustats med ett rysktillverkat automatvapen och ett par kängor.

De bär frihetskriget på sina unga axlar, men saknar all erfarenhet av krigföring.

Internationella militärexperter som uttalar sig i tv tvivlar på att de kommer att kunna stå emot Gaddafis överlägsna eldkraft.

Men i Benghazi finns det ingen som tvivlar. Åtminstone inte med ord.

– När den här revolutionen startade hade vi inga vapen alls, bara stenar och våra egna händer, men se nu hur långt vi har kommit, säger Adel.

Bodde i Västerås

För fem år sedan såg livet annorlunda ut. Då levde Adel i Västerås tillsammans med sin dåvarande hustru. De flydde Libyen för att komma undan Gaddafiregimen.

– Jag bodde i Sverige i tre år. I Malmö och Västerås, men Libyen är mitt hemland, jag längtade tillbaka. När vi har vunnit det här kriget ska jag bjuda hit mina vänner från Sverige.