Fatima, 49, skulle bli mormor – men visste inte att hon själv var höggravid

Kerstin Nilsson

VÄSTERÅS. Fatima Sabani, 49, väntade på att bli mormor.

Men ett läkarbesök förändrade allt.

Då fick hon plötsligt veta att hon själv, mot alla odds, skulle bli mamma igen – om tre veckor.

Nu går mor och dotter med barnen till öppna förskolan tillsammans.

– Det är aldrig försent, säger Fatima Sabani.

Det är full rulle numera hemma hos familjen Sabani i Västerås.

Med lille matglade Emilio, 8 månader, hans systerson Liam, 6 månader, och hunden Bobby, 3, som, trots sin minimala storlek, vaktar bebisarna som om det vore hans egna.

För Fatima Sabani och hennes make Smail vändes livet fullkomligt upp och ned förra sommaren.

Dottern Emina, 25, och maken Mattias i huset mittemot väntade sitt första barn och Fatima såg fram emot att bli mormor.

Hon hade redan köpt body, byxor och skor till det efterlängtade barnbarnet.

Och Emina räknade förstås med fullständig fokus och support från sina föräldrar.

Krossade höger tumme

I många år hade de försökt få fler barn, men Emina fick växa upp utan syskon.

– Vi försökte ända tills Emina var kanske 15 år, sedan gav vi upp, säger Fatima.

Livet var så bra ändå.

De kom till Sverige från forna Jugoslavien 1993 och satsade allt på ett nytt liv här.

Smail, som också är 49, arbetar som samtalsterapeut och Fatima har jobbat inom vården i alla år.

Men 2007 hände något som skulle förändra livet för alltid.

Fatima halkade på en plastmatta hemma och krossade höger tumme.

Under operationen blev det komplikationer och hon fick en bestående nervskada, med svår smärta och nedsatt funktion och känsel i höger sida som följd.

En smärta som bara har blivit värre med åren.

Fatima fortsatte jobba i flera år, men 2014 tvingades hon sjukskriva sig på heltid – hon som tidigare inte haft en sjukdag i hela sitt liv.

Trodde det var gallan

I dag lever hon med ständig smärta, dygnet runt.

Hon har en smärtstimulator inopererad under huden och måste fler gånger ta starka mediciner. Det finns inget annat läkarna kan göra – än så länge.

– Vissa dagar är riktigt svåra, då kommer jag knappt ur sängen, men jag hoppas på forskningen – mitt mål är att komma tillbaka till jobbet, säger Fatima.

Nervskadan är också anledningen till att varken hon eller läkarna ens anade att hon var gravid förra våren, trots olika besvär.

– Det började redan i januari, februari. Jag svullnade upp på höger sida. De gjorde mammografi, men det syntes inget, säger Fatima.

Hon fick ont i vänster sida, sedan i höger.

I början av sommaren, när hon fyllde 49, bokade hon tid hos sin allmänläkare.

Allt tydde på magsår – gallbesvär – och hon fick en remiss till ultraljud för lever och galla.

Att Fatima inte hade någon mens var inget konstigt - det har hon inte haft på många år, på grund av hormonspiralen.

Inte gick hon upp i vikt särskilt mycket heller.

– Jag var mer uppblåst, som av galla, säger Fatima.

”Ville bara försvinna”

Hon la om till dietkost, för att minska besvären. Det blev ris och kokt kyckling eller kokt fisk, som lax och ris som hon åt den där kvällen den 2 auguati.

– Laxen är ju fet och jag hade ont hela natten, säger Fatima.

– Jag är inte den som springer till akuten, men på morgonen gick jag dit.

Där togs massor av prover. Den kvinnliga läkaren lyssnade också på hennes mage.

– Så backade hon och tittade så konstigt på mig.

– Hon sa: ”Det är gallan, men du är gravid också”.

– Jag hoppade upp från britsen och skrek. ”Du är inte klok! Ta bort det!”

Tårarna rinner på Fatima när hon berättar.

Beskedet kom som en total chock – och med den en våg av känslor, av skuld och skam:

– Vad är jag för en kvinna som inte märker att jag är gravid? säger Fatima.

– Och jag tänkte: Vad ska jag säga till folk? Jag kan inte gå ut, jag måste flytta. Jag ville bara försvinna, rakt ned, under britsen.

Var i vecka 36+6

Uppe på kvinnokliniken visade ultraljudet att hon var gravid i nionde månaden, i vecka 36 plus sex dagar. Barnet låg på höger sida i magen – det var därför hon inte känt något.

Vad värre var:

När Smail undrade om pojken de såg var frisk kunde läkarna inte svara.

– Vi fick veta att han på grund av mina starka mediciner kunde vara utvecklingsstörd eller få abstinens, säger Fatima.

Läkarna bestämde i samråd med Fatimas smärtläkare att barnet skulle förlösas med kejsarsnitt tre veckor senare, den 24 augusti.

Det blev jobbiga tre veckor.

– Det var chockartat, men glädje, säger Smail.

Först fick de berätta för Emina – som innan de väl sa vad det var, trodde att hennes mamma hade cancer och skulle dö.

När hon fick höra att hon skulle få en lillebror, lagom till att hon själv skulle bli mamma, vägrade hon först tro det.

– Är ni inte kloka? Skojar ni med mig? sa Emina.

– Jag blev helt chockad. Jag blev besviken, jag hade ju räknat med hundraprocentig hjälp från dem. Och jag var jätterädd för komplikationer, både för henne och barnet, säger hon idag.

”Ett mirakelbarn”

De pratade och pratade – i tre veckor.

– Vi satt här och pratade varje kväll, säger Fatima.

Och tårarna rinner igen.

Det blivande föräldrar har nio månader på sig att bearbeta, hade Fatima och Smail tre veckor på sig att klara av, mellan alla läkar- och kuratorbesök.

Oron för barnet var stor, men de kunde bara förlita sig på läkarna.

Att den läkare som la kejsarsnittet hette Jesus ser de i dag som något symboliskt.

Men när Fatima rullades in till Emilio på neonatalavdelningen vågade hon först inte titta.

– Jag undrade vad som väntade mig; hade han fem fingrar och fem tår? säger Fatima.

Det hade han.

Han vägde 3,7 kilo, var 51 centimeter lång och dessutom hade en stolt pappa redan gett honom mat.

– Han är ett mirakelbarn, säger Smail.

Fem dagar senare, efter att ha legat kvar för observation, friskförklarades Emilio och de fick åka hem.

”Fått tillbaka glädjen”

Det tog tid för Fatima att känna den där riktiga glädjen, men i dag har hon hunnit ikapp.

Hon njuter av att vara med Emilio – och barnbarnet Liam, som föddes två månader senare.

– De är glädjen. Jag har fått tillbaka glädjen till livet, säger Fatima.

Emilio är en glad och lugn kille, precis som hans storasyster en gång var.

Han sover hela nätterna – och älskar mat.

Han har redan sin sjätte tand på gång..

– Han är vår stjärna, säger Smail.

– Livet har blivit ljusare och jag känner mig 25 år yngre.

Nästan varje dag umgås de allihop och Liam och Emilio blir glada av att se varandra.

– De kommer nog att gå i samma klass, säger Emina.

”Är de tvillingar?”

Hon och mamma gör sällskap till öppna förskolan två dagar i veckan, för babysång och babyrytmik.

– Jag ser inte på Emilio som min lillebror, jag har mammakänslor för honom också, säger Emina.

Visst har det hänt – och händer fortfarande – att de får förklara hur det ligger till.

Att barnet Fatima har i vagnen inte är barnbarnet hon skulle få – eller att Emina inte har fått tvillingar, det är morbror och systerson som leker med varandra.

Varken Fatima eller Smail känner någon bitterhet eller ilska över att läkarna aldrig upptäckte att Fatima var gravid, tvärtom.

– Nej, det var jag som borde ha upptäckt det – det var min kropp, säger Fatima.

– Det var meningen att han skulle komma – och nu har vi två att glädja oss åt.