Här kommunen som förbjudit tiggare

Uppdaterad 2015-04-20 | Publicerad 2015-04-19

ARENDAL-KRISTIANSAND. De flesta tycks vara överens om att det inte är någon lösning att lägga en slant i tiggarnas muggar. Det cementerar fattigdomen i stället för att bryta den.

Så hur förhåller vi oss till tiggarna?

Arendals kommun i Norge förbjuder dem.

Kristiansand, en knapp timmes bilkörning söderut, välkomnar dem. Jag menar just det: inte tolererar – välkomnar.

Vice ordföranden i kommunen, kristdemokraten Jörgen Kristiansen, har två gånger haft möten med tillresta rumänska romer, hälsat välkomna och berättat om kommunen.

– Samma tal som jag håller för affärsmän.

Därefter har Frälsningsarmén bjudit på middag.

Fler på sommaren

Mötet blir kanske en tradition inför sommarsäsongen då antalet tiggare brukar öka till uppåt 70 personer. På vintern är de 20 till 40. Från november till och med februari får de bo i en gammal skola mot en symbolisk avgift på 15 kronor per natt. Vid sommarens tältläger, under en bro, har kommunen ställt sopcontainer och byggt barack med dusch, ”tiggarbaracken”.

De måste anmäla sig hos polisen så myndigheterna vet vilka de är. Därför vet Kristiansen att klaner gör städer till sina revir där andra inte släpps in.

Han har i sina möten med tiggarna pejlat deras yrkeskunskaper.

– Männen är svetsare, bönder, bilreparatörer... Många av flickorna är analfabeter. Det är enkla personer som tjänar mer på att tigga här än att få socialhjälp i Rumänien. Vissa har sålt narkotika.

De började komma till Kristiansand för sju år sedan. Då hade det bara gått ett par år sedan den norska lösdriverilagen upphävdes. Det hade ju inte funnits tiggare i Norge sedan 1950-talet. (Den svenska lösdriverilagen upphävdes 1965.)

”Förtjänar respekt”

Jörgen Kristiansen är en relativt ung man, 39 år, före detta aktiemäklare, vidsynt, progressiv och en smula självmedveten. Vi sitter på andra våningen i Kristiansands fantastiska rådhus där gamla och nya byggnader byggts samman till en ”klimatsmart” helhet typisk för vår tid: rå betong, trä, gym i källaren.

På bordet i Kristiansens modul står en generös fruktskål och en annan med choklad.

– Oavsett vad tiggarna kan är de människor som förtjänar respekt.

Miljön är rik och modern men av samtalet låter det som om vi levde på 1800-talet. Tiggarsäsong. Tiggarbaracken.

Kristiansen vet att det inte löser några problem att sticka till tiggarna en slant. Han har välkomnat dem men säger ändå:

– Ge inga pengar!

Så vad är lösningen?

Vill inte fotograferas bredvid tiggare

I Arendal sex mil norrut förbjöd kommunen förra året tiggeri. Beslutet var kontroversiellt trots att samma regel nyss gällde i hela landet. När vi möter Geir Fredrik Sissener, blivande ordförande för kommunens största parti Höyre, säger han:

– Jag låter mig inte fotograferas bredvid tiggare!

Han ser stressad ut. ”Om man inte vill tillåta tiggeri beskylls man för att vara kall och sakna empati.” Vid ingången står en man från Rumänien. Han heter Ion och säljer tidningen Romfolk för hundra kronor exemplaret.

– De får gärna sälja saker och söka arbete, säger Sissener. Vi har inga problem med det.

Han tar oss med på en rundvandring. I likhet med Kristiansand är lilla Arendal en påfallande välmående kuststad, präglad av handel och av tradition vänd ut mot världen. Kyrktornet i mörkt tegel, det näst högsta i Norge, byggdes som demonstration av stadens rikedom. Tornet lutar sig över det nya kultur– och rådhuset i glas.

Införde tiggeriförbud

Arendal heter också det idylliska kungariket som krackelerar i Disneyfilmen Frost.

– Det kom fler och fler tiggare. Det var välorganiserat. Som mest var de 10–15 på gatorna. Invånarna tyckte att det var obehagligt, säger Sissener.

Kommunens politiker bestämde med knapp majoritet att införa tiggeriförbud. Tiggarna lämnade självmant staden, polisen behövde aldrig köra bort någon.

Sissener pustar när vi går uppför backen till kyrkan. Han är en stor karl, 50 år, chef för ett företag som heter Idrottfinans. Om någon månad blir han kommunordförande på heltid.

– Det är alltid krävande att avslå människors vädjan om hjälp. Men de kommer hit från Rumänien bara för att tigga. Det är emot vårt tänkande. Vi vill hjälpa dem där de är och det gör vi redan genom Norges regering och EU.

”Ge löser inga problem”

De som är för frihet att tigga talar gärna om ”människosyn”.

Så är Jörgen Kristiansen i Kristiansand en godare människa än Geir Fredrik Sissener i Arendal?

Kristiansen säger att det alltid måste vara tillåtet att be andra om hjälp. Det är en princip.

Men är yrkesmässigt tiggeri en vädjan om hjälp?

En stor del av laddningen i debatten bottnar i att det företrädesvis är en etnisk grupp som tigger. En del vill därmed dra slutsatsen att tiggeriförbud är samma sak som rasism.

Sissener vill att tiggarna ska komma i arbete. Det vill Jörgensen också. ”Att ge löser inga problem.” Kristiansands kommun ska ta ansvar för 50 tiggare, ge dem undervisning och arbetsträning. Man har skrivit kontrakt med tre damer som lovar att inte återvända på tolv månader. De stickar strumpor i Rumänien som sedan säljs av Frälsningsarmén i Kristiansand.

Så det enda som skiljer Kristiansen från Sissener är egentligen: Hur mycket ansvar ska en norsk kommun ta för medborgare från ett annat land?

Följ ämnen i artikeln