Tiggeriförbud – en lång historia

helskärm

Vellinge banade vägen, och sedan dess har kommun efter kommun följt efter – nu senast Lidingö utanför Stockholm.

Men frågan om tiggeriförbud går långt tillbaka i Sverige och mycket av det som präglar dagens debatt är upprepningar från tidigare, enligt en forskare som har studerat hur samhället reagerar på fenomenet.

Vellinge kommun blev 2018 först i Sverige om att införa ett lokalt tiggeriförbud, efter det att en dom i Högsta förvaltningsdomstolen i december klargjort att ett sådant förbud var tillåtet. Sedan dess har en rad kommuner infört förbud eller begränsningar för tiggeri – Lidingö blev nyligen den senaste, då fullmäktige med minsta möjliga marginal fattade beslut om tiggeriförbud. Enligt en kartläggning av Sveriges Radio Ekot har minst ytterligare tio kommuner liknande planer.

Men frågan om tiggeriförbud går betydligt längre tillbaka i tiden, påpekar Erik Hansson, filosofie doktor i kulturgeografi, som skrivit sin avhandling om hur det svenska samhället reagerar på tiggeriet.

– Sedan 1500-talet, då det sker stora ekonomiska omvälvningar och vi får en utblottad klass, så har det varit tiggeriförbud i Sverige om vart annat, med olika varianter, säger han.

Alltid varit moraliskt

En lösning likt den som nyligen infördes i Eskilstuna, där det krävs ett tillstånd för att tigga, prövades exempelvis i Stockholm på 1600-talet, säger Erik Hansson. Och alltid har det funnits en form av ambivalens kring människors inställning till tiggande.

– Man ska hjälpa de fattiga i samhället, och det har alltid varit moraliskt att ge allmosor. Men aldrig har det varit en dygd i att själv be om dem.

Det blir en slags moraliskt etisk paradox, som den tiggande personen gestaltar väldigt tydligt, säger Erik Hansson.

Han ser också historiska paralleller till dagens situation, där många anser att Sverige inte ska behöva ansvara för andras medborgare. Förr fördes samma diskussion inom de enskilda socknarna, säger han.

– Då tog man hand om invånarna från den egna socken, de andra ville man bli av med. Man kan alltid diskutera vems ansvar det är, och man kan alltid hänvisa ansvaret vidare till andra – men det ger ju inget svar på hur man löser problemen.

Svårare diskussion

Han framhåller att tiggerifrågan inte är något unikt varken för Sverige eller för vår samtid.

– Man har infört tiggeriförbud om och om igen i historien, men det hjälper aldrig själva fattigdomen. För i grund och botten handlar det ju om ekonomiska frågeställningar.

Men den diskussionen är mycket svårare att föra, säger han.

– Och pratar man om fattigdomsbekämpning på riktigt kommer man in på sociala frågor, som är politiskt känsliga. På högre nivå har man inga svar på de större frågorna, och det kommer att leda till konflikter, säger Erik Hansson.