Åldersnojan är det värsta
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-12-12
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Kollade mig i spegeln i morse och upptäckte att jag såg för jävlig ut. Mitt blonderade hår stod som en gammal kvast rakt upp och mina ögon var alldeles igensvullna. Då hade jag ändå gjort mitt bästa: Sovit mina tio timmar, använt dag- och nattkräm och speciell rengöring för huden.
Och druckit mycket vatten.
Ändå ska man behöva mötas av detta helvete på morgonen. Det kan göra vem som helst deprimerad.
Grejen är att jag märker att jag blir äldre. Och jag är ju ändå inte gammal! Hur ska det kännas när man vaknar och är 50? Åååååhhh, jag vill inte ens tänka tanken.
Jag är arg på mig själv för att jag bryr mig så mycket om hur jag ser ut. Varför inte bara öppna dörren och gå rakt ut med kvasten på huvudet och med ringarna under ögonen och möta dagen och känna:
Här kommer jag, fan ta mig eller dra! Men nej, då ska det duschas och piffas och väljas kläder i minst en timma. Tänk vad många andra nyttiga saker man hade kunnat använda den där timman till. Äta till exempel. Om jag inte brytt mig så mycket om hur jag ser ut, hade jag kunnat mumsa i mig jättefrukostar varje morgon. Men nej, det sparar jag till söndagarna.
Min mobiltelefon ringer och jag svarar. Jag hör ett burrande ljud och när jag talat färdigt är mitt öra alldeles rött. Kommer örat bara att trilla av så småningom eller kommer man att få cancer i hela hjärnan framåt 60?
Den som lever får se.
Men åldersnojan är ändå värst. Pratade med farmor häromdagen och hon hade sett intervjun med Alice Timander i ”Förkväll”, med sitt förstoringsglas.
Hon sa att hon tyckte att Alice såg ung ut. Alice är 90 år men farmor tyckte hon såg ut som 80. Vad är skillnaden, undrar jag? Jag vill varken se ut som 80 eller 90. Hur kan man någonsin acceptera att man ser ut som ett russin?
Jag försökte prata med farmor om hur det är att bli gammal, om nya designer på rullatorer och sådant. Men hon säger bara att man får lära sig leva med det.
Fan, allt ska bara accepteras och läras leva med. Det ska nötas in tills man vänjer sig. Vänjer sig vid smärtan! Men om man i stället försöker se hela livet som ett skämt och försöker hitta ironi i allt trivialt ?–?då blir faktiskt allting mycket lättare. Då kan man riva alla gränser och köra på som en stridsvagn genom livet. Och till slut kommer stridsvagnen att vara himla risig, den kommer att ha flagnat i färgen och hjulen kommer att vara trasiga.
Men nåde den som ger upp. För fram, det kommer man alltid. Även med en rostig stridsvagn!