Vad kommer härnäst – liverapport när barnen går till förskolan?

NYHETER

Skråmo-barnen behandlas i ena stunden som kungligheter, vars små pyjamaser är av allmänintresse.

I nästa som 3-åriga brottslingar, som saknar all rätt till integritet.

Men nu borde strålkastarna riktas mot myndigheternas mumlande istället.

Nu har de sju små barnen till IS-terroristen Michael Skråmo landat i Sverige. Jag vet det eftersom alla stora tidningar, radio och tv skickade ut så kallade flashar och liverapporterade om saken.

Längst gick självaste Sveriges Radio och Ekot, vars reporter hängde på Landvetter och sa: ”Man kommer göra allt för att skydda barnen, för att de ska få lugn och ro”. För att strax därefter publicera en bild i sociala medier på exakt vilken säkerhetsgrind barnen skulle föras ut genom från flygplatsen.

1 av 3 | Foto: Privat
Morfadern Patricio Galvez och hans barnbarn.

De fick fly bakvägen, kanske för att det faktiskt kan finnas en hotbild mot återvändande barn till en ökänd IS-terrorist. Förmodligen för att slippa få ”hur känns det”-frågor som vore de hemvändande OS-medaljörer.

De flesta verkar överens om två motsägelsefulla saker: att barn är barn och inte kan dömas för sina fanatiska föräldrars brott i Syrien. Men också om att just dessa små utsatta människor inte är vilka barn som helst.

Det resulterar i en konstig rapportering, på samma gång omtänksam och kränkande, som stundtals får en att må illa.
 

Vi vet nu allt om barnens magproblem och kräkningar, om vad de åt till frukost på ett hotell i Irak, om deras blöjbyten och nattningsrutiner. De blir plötsligt runtburna av hotellpersonal och främmande journalister som glatt deltar i läggningen på kvällen. Deras lekar dokumenteras av kameror, en åttaåring blir föremål för spekulationer om psykiska trauman.

Man undrar var gränsen kommer dras – för det finns väl en sådan? Eller kan vi vänta oss livesändningar från deras första galonisklädda förskoledag, som kring prinsessan Estelle? 

Naturligtvis ska vi granska hur Sverige hanterat IS-barnen. Jag skriver vi, för detta gäller ju i hög grad även denna tidning. Många frågor har ännu inte besvarats – till exempel varför svenska politiker och myndigheter plötsligt började engagera sig i att få hem Skråmo-barnen först när de dök upp i rubrikerna? Och hur kunde man lämna morfadern Patricio Galvez, som vissa av barnbarnen aldrig träffat, ensam att rå om sju sjuka ungar på ett hotellrum i Erbil? Såvitt vi vet har han bara haft nån chilensk dokumentärfilmare samt barnens mormor, en före detta IS-rekryterare, till hjälp i denna vansinniga situation.

Det ska dessutom finnas runt 60 andra svenska barn i al-Hol-lägret, och en hel grupp med desperata anhöriga från Järva i Stockholm som åkt ner för att försöka hjälpa dem. Hittills har vi mest hört mumlande svar på vad myndigheterna gör för dessa fall. Det känns bisarrt att tänka på att det bästa för barnen just nu vore att bli exploaterade i sociala medier.

Tids nog kommer de små som växt upp med IS fasor ta egna beslut. Kanske kommer några välja att berätta. Det råder nog inga tvivel om att Skavlan & c:o då kommer stå med öppna armar och tv-soffor redo. 

Men än så länge är det dessa offers rättighet att få mellisar, galonisar och sin barndom lämnad i fred.

avNatalia Kazmierska

ARTIKELN HANDLAR OM