Läsarna berättar: ”Därför mår vi dåligt”

Janne, 41, begick ett brott för att bryta isoleringen

Publicerad 2019-05-05

Aftonbladets serie ”Hur mår du?” om psykisk ohälsa bland killar fick ett stort genomslag.

Väldigt många läsare hörde av sig och ville dela med sig av sina egna berättelser.

Här är några av dem.

Läsarnas historier om psykisk ohälsa har många gemensamma nämnare.

Dels om en vårdapparat som sviker. Dels om en förlamande ensamhet, tystnad och isolering. Ett utanförskap, och en alltför snäv manlig könsroll som varken tillåter eller rymmer mörka känslor och som därför bidrar till ännu mer smärta.
 

Janne, 41, från Gävle berättar att han under hela sitt vuxna liv byggt upp en skev självbild. Han var den som hjälpte andra, men som aldrig vågade ta tag i sina egna problem:

”En rädsla för att släppa folk för nära. ’Tänk om de inser att jag inte är så stabil och lugn som jag vill ge sken av’. Min familj och mina vänner har förstått att det har funnits perioder då jag har mått dåligt. Men ingen förstod omfattningen. Åratal av obearbetade kriser – dödsfall, kraschade relationer, mer eller mindre stora motgångar – ledde mig djupare och djupare in i en depression.”

Till slut begick Janne ett brott för att bryta isoleringen och kunna få hjälp.

”När jag blev gripen av polisen var det första gången som jag berättade för någon, helt utan skyddsmurar och ocensurerat hur jag mådde.”


 

31-åriga Kristoffer från Umeå mår dåligt varje dag – men upplever inte att han kan prata med någon om det.

”Att oroa släkt och familj är knappast ett alternativ och att prata med killkompisar är ju bara inte något man gör. Jag vet också att det inte skulle ge något. När min sambo ser att jag mår dåligt drar jag ner henne också. Eftersom det skulle sänka oss båda så vill eller kan jag inte prata med henne heller. ”
 

Krister, 25, från Stockholm undrar varför det är så svårt att söka hjälp:

Varför är jag så svag? Önskar att någon varm och kärleksfull kunde hålla om mig och låta mig gråta.

 

Många läsare vittnar om att skolan aldrig varit en trygg plats.

”Jag är frustrerad över att jag gått igenom en trettonårig skolgång som ett ’problembarn’ utan att någon fångat upp att jag kanske hade en diagnos” skriver Karl, 23, från Eskilstuna.
 

Jonas, 34, från Jönköping önskar att någon sett och fångat upp honom i tid:

”Psykisk ohälsa sedan tidiga tonåren resulterade i hög frånvaro från skola. Ingen reagerade eller ens misstänkte nån ohälsa av något slag.”
 

Många läsare tar upp bristande förståelse inom vården – om man väl vågar be om hjälp.

”Jag har sökt hjälp för att ändra mina tankebanor, men tyckte inte att personalen på vårdcentralen såg det på ett seriöst sätt. ’Ryck upp dig’ var lösningsförslaget som jag fick”, skriver en 30-årig man från Halmstad.
 

PJ, 30, från Linköping skriver att hjälpen för honom varit obefintlig:

”Läkarna skriver ut antidepressiva, låter dig gå på några möten hos allmänna hjärnskrynklare och lämnar dig sedan åt ödet. Hanteringen är mer eller mindre som på 1800-talet ibland. När ska tillräckliga resurser avsättas i ett modernt land som Sverige?!”
 

Mattias, 34, Falun, skulle behöva någon som lyssnar:

”Jag har suicidala tankar av och till, men blir bara nonchalerad de gånger jag sökt stöd från vården. Jag har dessutom ingen trygg ekonomi, vilket i sin tur bidrar till att jag inte har råd att söka stöd eller samtal från någon annan kanal.”

 

Anders, 39, i Örebro upplever samma frustration över hur psykvården fungerar:

”Det behövs bättre insatser för att hjälpa – inte mer mediciner. Ta reda på orsaken till problemet och jobba med människan. Fokus verkar ligga på att ta bort symptomen i stället för att faktiskt vårda. Vi är människor som befinner oss på botten. Vi förtjänar bättre!”
 

Strävan efter att visa upp en putsad fasad inför omvärlden förenar många av läsarna som skrivit in.

”Ensamheten är värst. Jag blir extremt glad när någon vill umgås med mig eller när någon ringer mig och frågar hur jag mår. I dag ska vi ju alla vara perfekta hela tiden, det är normen. Jag är rädd att visa mig riktigt svag för mina vänner”, skriver 34-åriga Daniel från Stockholm.
 

Ferenc, 41, från Uddevalla har en hälsning till andra som mår dåligt:

”Jag har levt med psykisk ohälsa sedan 2007 efter en tragisk händelse. Lever med ångest och depression och är öppen med det och inget jag skäms för. Vill att folk ska veta att livet inte alltid är så perfekt som man ser på sociala medier. Ibland behöver man hjälp med till exempel samtalsterapeut och medicinering. Det är okej att må dåligt och inget man behöver skämmas över. Man är inte en sämre människa för det.”

Läs fler artiklar i serien:

Sju killar berättar: Så gör vi för att må bättre
Överläkaren om psykisk ohälsa bland unga: ”Vården är inte anpassad”
Statistiken: ”Kraftig ökning av psykisk ohälsa bland unga”
1 500 personer tar sitt liv varje år: ”Ett samhällsproblem”
Viktor Frisk: ”Alla trodde att jag var lyckligast i världen”
Erik Niva: ”Mitt mående styrs av fotbollen”
Erik Lundin om mörka tiden: ”Många som har dött på vägen”
Anis Don Demina om pappans sista ord: ”Gör mig stolt”
Psykologen: Så ska du agera om ditt barn mår dåligt
Psykologen chattade om psykisk ohälsa
Hur mår du? – dela din historia med andra här
Kristoffer Bergström: Här är en killfråga to rule them all