Migrantfrossa helt i onödan

Bara en bråkdel av alla migranter och flyktingar lyckas ta sig till Europa eller USA. Majoriteten hamnar i den fattigare delen av världen.

När avtalet antogs i FN i juli var det bara USA av världens 193 länder som röstade emot.

Trots att uppgörelsen är tämligen tandlös och icke bindande faller nu land efter land ifrån drivna av rädsla för att avtalet som ska reglera migration i stället ska uppmuntra människor att fly till västvärlden.

Migrantströmmarna hösten 2015 blev en väckarklocka på många sätt.

På pappret är alla överens om att det är en bra idé att världens länder samarbetar för att minska de negativa effekterna av den migration som uppkommer på grund av fattigdom, naturkatastrofer och liknande.

Därför var arbetet med att skapa ett FN-ramverk som reglerar migration inte särskilt kontroversiellt. Särskilt inte som avtalet är icke-bindande för de som skriver på. Det är den typen av avtal som gör att världens ledare kan slå sig för bröstet utan att de egentligen behöver göra någonting.

Men i spåren av den ökade högerpopulismen som väller fram som en tsunami över den utvecklade världen har motståndet ökat. Inte minst har det i sociala medier dykt upp diverse konspirationsteorier om att världens gränser nu kommer att öppnas och att ”etablissemangets” mål är att bakvägen införliva det icke-bindande avtalet i sina länders lagstiftning.

Skärpt övervakning

Något det inte finns minsta vilja till i majoriteten av världens länder. Tvärtom stärker de flesta sin gränsövervakning, särskilt i väst.

USA sa nej från början med motivet att det bara är USA som får bestämma över vem som släpps in i landet.

Australien har följt efter med motiveringen att det nya avtalet delvis står i strid med landets hårda politik att ingen som försöker ta sig till Australien sjövägen släpps in. I stället förs de till öar i Stilla havet som Australien tecknat avtal med.

Australien är inte berett att överge sin hårda linje för att skrämma bort båtflyktingar.

Österrike, Ungern, Polen, Bulgarien och Tjeckien är andra länder som i takt med att datum för undertecknande närmar sig har hoppat av.

I samtliga fall handlar det om en rädsla hos länderna att avtalet ska användas mot dem för att tvinga dem ta emot fler migranter. Att avtalet inte är bindande verkar inte lugna ledarna. De ser avtalet som en form av trojansk häst. Har de väl skrivit på så kommer migranterna snart som ett brev på posten.

Migrant eller flykting?

En del av problemet är att det numera är svårt att skilja på vad som är migranter och vad som är regelrätta flyktingar. Flyktingar med asylskäl är skyddade av internationella avtal som världens länder redan skrivit på. Migranter är det inte.

Det sista Europa, USA och andra västländer (och då talar vi om alla länder, inklusive Sverige) vill är att ge migranter rättigheter som skulle tvinga länderna att ta emot dem.

Migration i bemärkelsen reglerad arbetskraftinvandring där landet självt bestämmer vilka som får komma har dessa länder inget emot. Tvärtom är det en nödvändighet i många för att hitta arbetskraft i bristyrken.

Däremot är migration i form av människor från fattiga länder som söker ett bättre liv i väst något man absolut inte vill ha. Länderna har fullt sjå att skaffa bostäder, jobb och integrera de många asylsökande som kom 2015-16.

Det är den typen av migration som FN-avtalet i första hand är tänkt att reglera.

Fyra mål

Avtalet har fyra huvudmål, varav tre är tämligen okontroversiella.

  • Öka migranternas förmåga att klara sig själva.
  • Stödja förbättringar i hemländerna så att migranterna lättare ska kunna återvända hem.
  • Lätta trycket på de länder som tar emot flest migranter.

Det fjärde målet är att öka antalet som kan få en ny framtid i ett tredje land. Även där är de flesta ense att det är ett rimligt mål men bara om generositeten gäller andra länder än det egna. Det är som att fråga människor i en stad om det är okej att placera en flyktingförläggning där. Majoriteten säger ja så länge den inte hamnar i deras eget kvarter.

Därför är det nya FN-dokumentet i praktiken en tandlös historia. Den är full av vackra deklarationer. Alla är välvilligt inställda men få är beredda att ta något ansvar.

Framför allt är det den stora mängden migranter i världen som skrämmer. Vem ska ta emot de 65 miljoner som redan i dag är migranter eller flyktingar? Sannolikt kommer siffran att öka kraftigt framöver när bland annat klimatförändringarna tvingar människor att flytta.

700 miljoner vill flytta

I opinionsmätningar som organisationen World Economic Forum gjort säger drygt 700 miljoner människor världen över att de skulle vilja flytta permanent till ett annat land. På tio-i-topp listan över önskade länder finns bara ett land utanför västvärlden: Saudiarabien. USA är ensamt i topp.

Verkligheten ser dock väldigt annorlunda ut.

I dag hamnar den absoluta majoriteten av migranter och flyktingar i den fattigare delen av världen. Det är en liten bråkdel som lyckas ta sig till Europa eller USA.

Så länge FN-uppgörelsen fortsätter vara icke-bindande är det inget som kommer att ändras.

När FN-avtalet ska undertecknas i Marocko i mitten av december kommer en överväldigande majoritet av världens nationer att skriva på. Men räkna med att det blir fler avhopp fram till dess.