Mustafa ska utvisas till Afganistan: ”Allt jag har finns här”

Uppdaterad 2021-05-24 | Publicerad 2021-05-22

Efter nästan sex år i Sverige ska Mustafa utvisas till Afghanistan.

Han befarar att han kommer dödas för sin kristna tro – men Migrationsverket håller inte med.

Nu har han tre veckor på sig att ta farväl av sina två svenska familjer.

Mustafa har fast jobb som snickare. Han har skaffat sig en dubbel uppsättning föräldrar, vars barn betraktar honom som sin bror. Han pratar svenska och är en aktiv medlem i Pingstkyrkan och Equmeniakyrkan.

Det var snart sex år sedan Mustafa tog sig över Medelhavet på en liten båt ämnad för fyra tillsammans med ett trettiotal andra personer. Flera av dem miste sina liv. Mustafa överlevde. Men mötet med döden skulle förändra honom.

– Jag var så rädd. Och på min resa kände jag att något saknas i mitt liv. En kraft, att känna kraften. Jag visste inte till vem, men jag bad. Jag bad till en okänd Gud, jag vill hitta dig. Det var första gången jag hade den känslan, säger Mustafa.

– Hela mitt liv hade jag varit trolös, och från åtta års ålder blev jag hotad och slagen för det.

Mustafa och Ivar Hjelmqvist.

Att leva i det fundamentalistiska samhälle han växte upp i, och inte kunna acceptera det, var farligt. Mustafa levde under ett ständigt dödshot.

– Min släkting visade mig videos på människor som straffas till döds för att de inte följer Islams regler. På människor som slaktas med knivar. Jag var ett barn. Mina föräldrar bestämde att jag skulle smugglas från Afghanistan.

Hans familj var också hotad, och är inte heller dem är kvar i landet. Han tappade kontakten med dem för snart fyra år sedan och vet inte om de lever eller om de är döda.

– Jag har ingenting i Afghanistan, ingen som jag känner. Jag kan inte gå tillbaka till mina släktingar, jag kommer att dö. Jag vill ju dö här. Jag vill leva här. Med min familj och mina syskon, här i mitt hemland.

En av de två pappor som i känslan adopterat Mustafa fyller i:

– Jag som förälder till Mustafa skäms för att vara svensk, om det är såhär vi behandlar människor, säger Weyne Svensson.

Ett praktexempel på lyckad integration

Hans andra pappa tycker att han är ett praktexempel på lyckad integration.

– Han är älskad på jobbet, i kyrkan, hos oss. Och när han fått fast jobb och ska börja betala tillbaka till det svenska samhället blir han utkastad. All logik saknas, säger pappa David Hjelmqvist.

I Mustafas första samtal med Migrationsverket var han kritisk mot religion. Han sa att han inte var troende, ett uttalande som skulle komma att kosta honom. Enligt en av de nämndemän som skulle avgöra Mustafas dom – men som i stället valt att motsätta sig den – uttryckte sig Mustafa som en agnostiker, inte som en ateist. Han uttryckte sig som någon som inte vet vad han ska tro på.

Mustafa och Edith Hjelmqvist.

”Jag hittade min riktiga Gud, och mina föräldrar”

Dopintyg och ett aktivt engagemang gör ingenting för att bevisa att hans tro är ”genuin”. Domstolen tror inte att han kommer att fortsätta utöva religionen i Afghanistan, och han riskerar därmed inte att utsättas för ”skyddsgrundande behandling”.

Om tre veckor kommer överklagan till Migrationsöverdomstolen att nekas, antar David Hjelmqvist. Målet är inte unikt, och kommer alltså inte att tas upp i domstolen.

– De närmsta tre veckorna behöver vi inte räkna med att polisen stormar in, säger David Hjelmqvist.

600 delningar på sociala medier

I ett öppet brev till migrationsministern och Migrationsverkets generaldirektör ber David Hjelmqvist om ett rimligt argument för Mustafas utvisning. Inom ett dygn delas inlägget på sociala medier av drygt 600 personer.

– Jag föddes i Afghanistan men jag kände mig inte trygg. Jag kände mig inte hemma. Här i Sverige känner jag mig hemma. Jag hittade min riktiga Gud, och mina föräldrar, säger Mustafa.