Sjuksköterskan Marie: Vi får in så många ensamma människor

avJenny Svenberg Bunnel

Många starka reaktioner har kommit på Aftonbladets film Porträtt av ensamheten.

Den väcker bland annat känslor hos vårdpersonal som ofta möter äldre människor helt utan anhöriga.

På akuten kan de bli liggande i timmar.

Se minidokumentären ”Porträtt av ensamheten” här:

”Håll hennes hand och säg att det är jag som sjunger. Säg att jag klarar mig.”

Den äldre kvinnan som hade kommit in på intensiven skulle snart dö. Bara timmar återstod. Sjuksköterskan Marie Sundberg Svensson ringde hennes man sedan 50 år. 

”Jag är blind, jag kan bara ta några steg med rullatorn. Det är hon som har skött om mig.”, sa mannen som inte hade någon möjlighet att ta sig till sjukhuset.

De hade inga barn. Vännerna hade dött. Han var hennes enda anhörig. Hon var hans.

– I ett sådant läge vill man sätta sig i bilen och hämta honom, men det hinner vi ju inte, säger Marie.

Hon höll kvinnans hand och sjöng den sång som hon älskade mest, Evert Taubes Vals på Sunnanö. Ända tills hon somnade in.

1 av 4 | Foto: Jenny Svenberg Bunnel

Äldre och dementa får sitta ensamma

Marie Sundberg Svensson mejlade mig efter att hon sett filmen Porträtt av ensamheten. Hon skrev om de äldre hon möter på akuten. Många har ingen anhörig som kan göra dem sällskap de många, långa timmarna innan en vårdplats blir ledig. Värst är det på nätterna.

Vi möts på Danderyds sjukhus. Hon beskriver hur det ser ut en vanlig natt. I en korridor ligger britsar på rad ut efter väggarna. Gröna skynken emellan. Vissa har en anhörig, andra inte.

– En anhörig eller vän kan larma oss ifall patientens tillstånd plötsligt försämras. De är jätteviktiga för oss. De vet också om patienten har speciella behov.

Hon berättar om en man som i höstas fick ligga ensam på en brits i korridoren i åtta timmar. Magont. Troligen tarmvred. Den natten var det stor personalbrist. Ingen anhörig som kunde hjälpa honom att uträtta sina behov. Mannen var dement. När tarmvredet löstes upp spontant och flera dagars avföring kom i blöjan kunde mannen inte själv kalla på personal. Det dröjde timmar innan någon hann upptäcka det. 

– Många anhöriga tror att det följer med någon från demensboendet vid ett sjukhusbesök. Men de har inte heller personal så det räcker. De äldre och dementa får sitta ensamma på akuten.

Foto: Jenny Svenberg Bunnel
Sjuksköterskan Marie Sundberg Svensson möter ofta ensamma äldre i sitt jobb. - Jag önskar att det fanns en trygghetslinje som de kunde ringa, säger hon.

”Önskar det fanns en trygghetslinje”

Marie Sundberg Svensson har jobbat natt som narkos- och intensivvårdssjuksköterska i 20 år. Hon blir ofta inringd på sin lediga tid för att ta pass på akuten.

– Jag önskar att det fanns en trygghetslinje som äldre kunde ringa. ”Hej, jag ska in på sjukhus, kan ni följa med?” Även vi sjuksköterskor skulle kunna ringa dit och kalla på hjälp. Den blinda maken, tänk om någon hade kunnat åka och hämta honom, säger Marie.

På dagarna finns pensionärer från Röda korset som jobbar ideellt med att hjälpa patienter på sjukhuset. 

– De gör ett fantastiskt jobb.

På nätterna finns ingen.

På akuten jobbar även Eleonora Svanström, 28 år. Hon har sagt upp sig. 

– Det har verkligen blivit värre de senaste åren. Vi hinner inte med de äldre som kommer ensamma.

Det har bestämts att ingen ska behöva vänta på akuten i mer än fyra timmar, men det blir allt oftare dygn. Gamla ensamma blir särskilt utsatta. Basal omvårdnad som att borsta tänderna eller tvätta sig lite blir inte av.

Jag frågar varför det har blivit värre.

– Det hänger ihop med när Karolinska stängde sin akutmottagning så som den fungerade för tre år sedan. Sedan dess har vi hand om deras upptagningsområde också. Men det finns inte vårdplatser och sjuksköterskor nog här. Ofta är vi en sjuksköterska och en undersköterska på 20 patienter. Jag går från jobbet med ständigt dåligt samvete. Det är därför jag sagt upp mig. Det har blivit för tung belastning.

Uppmanas att inte ta ögonkontakt

Eleonora Svanström har jobbat i sex år. Nu funderar hon på att byta bransch.

En annan ung sjuksköterska, berättar att hon blivit uppmanad av de som jobbat längre att inte ta ögonkontakt med patienterna. ”Då kommer du inte därifrån.” 

Den tiden finns inte.

Jag tar röda linjen tillbaka in mot stan igen. Jag tittar ut. Andra tittar ner. 

Om nya sjuksköterskor skolas till att inte se sina patienter i ögonen är det en sönderstressad vård vi har.

Marie Sundberg Svenssons ögon lyste av engagemang. Det ger hopp. Hon fortsätter titta i ögonen och lugna oroliga äldre varje dag.

– Att få hjälpa andra människor är sann lycka, säger hon.

ARTIKELN HANDLAR OM