Gav upp lantbruket – då började naturen frodas
I dag är Knepp en savann mitt bland åkrarna i England
Publicerad 2019-10-22
I 16 år kämpade de för att få jorden fruktsam – men gav upp.
I dag finns inte ett spår av de flera hundra år gamla sädesfälten.
Moder Jord har helt tagit över.
Det känns näst intill omöjligt att förstå att det frodiga landskapet ligger i England.
Här sjunger näktergalen för besökare, nio vita storkar seglar lite lojt på varma uppvindar och en majestätisk kronhjort sträcker på halsen för att betrakta inkräktarna innan han makligt vänder rumpan till och försvinner i snåren.
Björnbär, nypon, havtorn och sällsynta blommor växer helt utan mänsklig reglering. Det liknar mer en savann än något annat.
– Man förväntar sig nästan att det kommer en elefant gående eller något. Vi brukade ha dem här, för länge sedan, säger ekologen Laurie Jackson, 39.
Charlie Burrell och hustrun Isabella Tree gjorde sitt bästa för att få lantbruket Knepp att gå runt. Charlie hade ärvt egendomen 1987 från sin farfar och farmor, som också hade problem med lönsamheten.
Men det gick trögt, jorden gav knappt någon belöning för allt slit och de upptäckte att den faktiskt mest bestod av lera – ner till 350 meters djup.
De försökte odla korn och vete. De försökte med mjölkkor. De försökte till och med få igång ruljansen med hjälp av glass, yoghurt och fårmjölk. Inget fungerade.
För 19 år sedan, precis när de i princip hade bestämt sig för att ge upp upptäckte de den holländske ekologen Frans Veras bok om en återgång till ett förvildat landskap från det odlade. Den hade precis kommit ut på engelska.
Hans hjärteprojekt var 6 000 hektar mark i Flevoland öster om Amsterdam. Oostvaardersplassen var från början tänkt att bli industriområde, men sedan 1968 är det ett naturreservat för biologisk mångfald. Här finns oxar, hjortar hästar och en stor mängd olika fågelarter.
Charlie och Isabella bestämde sig för att försöka hemma kopiera det ekologiska konceptet på Knepp i västra Sussex.
De hade 1 416 hektar mark till sitt förfogande, alltså 14 163 990 kvadratmeter.
De sålde mjölkkorna, de sålde inventarier. Och sen lät de naturen göra sitt.
– Det mest talande var alla ljud. Fladdrande, hummande och surrande insekter. Vi hade inte ens tänkt på att vi hade saknat det. När vi gick genom knähögt gräs och blommor lyfte moln av fjärilar: blå, bruna, vita. Och gräshoppor och humlor, skriver Isabella Tree i sin bok ”Wilding”.
– På något sätt hade naturen hittat oss, nu när vår bit land hade blivit gästvänligt igen. För första gången gjorde vi något i samklang med marken, inte kämpade mot den.
2002 släpptes de första vilda djuren ut: kronhjortarna.
Laurie Jackson har jobbat på Knepp under sex år.
Det var då den första safarin drog igång på egendomen. Men innan dess besökte hon Knepp som ekolog.
– Förändringen har gått fort och det är verkligen fascinerande att se som ekolog. Det är fantastiskt att komma hit varje dag och se djurlivet här. Jag är tvungen att påminna mig själv om att det brukade vara ett traditionellt lantbruk med plöjda fält och stora hjordar av mjölkkor. Vi människor tror att vi vet bäst, men i själva verket är det Moder Jord som vet bäst, säger hon.
– Och det är en rejäl utveckling från odlad mark till vilt växande gräs, buskar och träd. Precis som det var rent historiskt – och vi ser ju att djuren trivs.
På ägorna – en blandning av grässlätter, buskiga passager, små dammar och skog – vandrar djuren fritt.
– Tanken är att de ska kopiera sina förfäder. Vi har flera olika typer av växtätare här och de har alla valts efter vilka djur som funnits här historiskt, hur de påverkar omgivningarna och hur de äter. Här fanns uroxen, men vi har i stället långhorniga kor. Tarpan, vildhästen, har vi ersatt med exmoorponnyer. I stället för vildsvin, som varit utrotade i England, har vi Tamworthgrisar och så har vi kronhjort, dovhjort och rådjur. Alla djur ersätter dem som fanns för tusentals eller kanske tiotusentals år sedan i vårt landskap, säger Laurie Jackson.
– Vi tittar till djuren varje dag, men annars lämnar dem ifred och de går vart de vill, äter vad de vill ha och gör vad de nu vill – och samtidigt skapar de den här miljön av biologisk mångfald.
När hon bromsar in jeepen under safarituren kommer genast två av de röda suggorna fram. Med sig har de ett koppel kultingar. De ser förväntansfulla ut, men när inga godsaker vankas grymtar de till, klafsar igenom en gyttjepöl och försvinner iväg vidare ut i vildmarken.
– Antalet besökare har växt mer och mer för varje år, vilket är fantastiskt. Det är härligt att folk vill se vad vi gör. Det är både naturvårdare, miljöaktivister – och andra markägare, vilket också är viktigt. De kan titta efter uppslag över hur de kan omsätta idéerna i praktiken hemma på sina marker.
Bitvis är det förvildade landskapet som något från en annan tid, det är lätt att tänka tillbaka några hundra år. Men trots att allt får växa fritt, tuktas landskapet på vissa ställen.
– Det är några få saker vi gör, vi håller områdets olika promenadstråk öppna från taggbuskar. Och vi rensar vid gränserna till grannarna, så att de inte får oönskade växter.
– Du kan se det här buskiga landskapet som vi har. Det som är intressant är att det är så ovanligt – och det borde det inte vara. Det här är bara inhemska snår, men det har betraktats som fult, som något outnyttjat och bortkastat. Men för den biologiska mångfalden är det viktigt. Det skyddar bland annat träd från att bli uppätna av klövdjuren, som eken som växer upp mitt i snåren. Det blir som en plantskola – och ger ju föda till djuren. Fåglar älskar björnbär till exempel!
Runt den öppna jeepen hörs fågelsång oavbrutet, de som hörs mest är näktergal, gröngöling, domherre och rödhake. Enligt Laurie har de perfekta levnadsförhållanden här.
– Det är många fåglar på plats just nu och det är underbart. De älskar snåren och buskarna.
– Knepp är också inblandat i ett projekt för att få fler vita storkar till den här delen av England. Vi är ett av tre områden där det lever storkar just nu, de har blivit ringmärkta så att vi kan följa dem. I år var första året som två av storkarna häckade. De byggde ett kaotiskt bo uppe i en ek och fick tre ägg. Tyvärr kläcktes de inte, men vi hoppas att de gör ett nytt försök nästa år, säger Laurie Jackson.
Just nu finns runt 50 storkar på Knepp, förhoppningen är att de ska välja att slå sig ner för gott – men nu migrerar de flesta till Afrika där de tillbringar vintermånaderna.
Även antalet fjärilar har ökat stadigt på ägorna.
– Vi har inte så många olika arter av fjärilar i Storbritannien, bara strax under 60. Men de flesta verkar trivas här. Vår största attraktion är Sälgskimmerfjärilen. Den livnär sig på sälg och det är bland annat de fröna som våra grisar bökar upp.
– Sälgskimmerfjärilen har ett lilaaktigt sken kring sig och är väldigt aggressiv. Hanen sitter ofta högst upp i en ek och övervakar sitt territorium. Om han ser något han inte gillar – som en annan sälgskimmerhane, någon annan fjäril eller till och med en fågel – går han till attack och försöker jaga bort dem.
Knepp har grisarna att tacka för mer än framgrävandet av säljfrön, även blommor som inte setts till på flera år kommer fram efter deras bökande.
– De är nyckeln till vad som händer här på markerna. Vi kallar dem ekosystemsingenjörer, de har stor inverkan på miljön – och i förlängningen alla djur och växter som lever här.
Laurie visar spåren efter grisarna på den öppna betesmarken.
– Den här betesmarken ingick inte i rotationen med träda och den var aldrig upplogad och sådd. Det som hänt här har djuren sett till, här är det mer öppet än på de andra fälten.
Jeepen skumpar fram på gamla kostigar som är flankerade av ekar på mellan 500 och 600 år.
– Det finns några fantastiskt vackra gamla ekar här. Man kan se på kronan att de alltid stått fritt. De äldsta av dem är mitt i livet, man brukar säga att träden växer under en tredjedel av sitt liv, under en tredjedel lever de och under den sista tredjedelen dör de. Det tar väldigt lång tid för en ek att dö, säger hon.
Men döda träd städas inte undan, förutom när de ligger tvärs över gångstigarna.
– När vi ser att ett träd är på väg att falla försöker vi hinna med att ta bort grenarna för att förhindra att det faller. Att trädet ruttnar stående är bättre för både insekter, fåglar och fladdermöss. Det blir mer en cyklisk nedbrytningsprocess med svampar som växer i olika skeden på stammen, säger Laurie.
– Här finns 13 av 17 olika fladdermössarter, bland annat den utrotningshotade Bechsteins fladdermus – den lever ofta i ekskogar. Vi vet att de har en ”barnkammare” här. De är mycket vackra fladdermöss.
Djuren på Knepp har inga naturliga fiender, så beståndet måste hållas på samma nivå för att maten ska räcka.
– Vi kunde ha haft brunbjörn, varg och lo. Björn försvann härifrån för länge sedan, varg fanns här på 1700-talet och ungefär samtidigt försvann också lodjur. Men eftersom Storbritannien inte sitter ihop med Europa är det svårt att introducera dem igen på ett naturligt sätt.
– Knepp kan bara klara av en totalvikt på 75 ton djur, det är relativt lite. Varje år ser vi över hur djuren klarar sig, om de har tillräckligt med mat och vilka avtryck de gör av i miljön. Köttet från de avlivade djuren – de långhornade korna, grisarna och de andra klövdjuren – går in i näringskedjan och säljs i vår butik.
Nu är tanken att de knappt tusen gräsätarna ska få göra en ny bekantskap. Knepp har ansökt om att få ta in bävrar på ägorna.
– De har funnits i Storbritannien, men har utrotats genom jakt tyvärr. De är också ekosystemingenjörer och påverkar både hur snabbt vattnet strömmar fram, vattenkvalitet och vattenkvantitet.
Men fler planer på att introducera andra djur på markerna finns inte. Än i alla fall.
– Nästan alla djurarter här har kommit tillbaka rent naturligt. De kan ha funnits i utkanten av Knepp och nu när miljön har ändrats på ett positivt sätt för djuren flyttar de sig tillbaka hit. Förhoppningsvis får vi se fler djur som slår sig ner här.
Vad bör den som besöker Knepp tänka på?
– Jag brukar säga att vi ska respektera djurens område. Lägg märke till hur de stora däggdjuren beter sig, det visar om de är bekväma med hur nära du kommer dem. Det handlar om vanligt förnuft.
– Men framför allt brukar jag uppmana besökare att ta god tid på sig att verkligen lyssna på fågelsången aktivt – och att njuta av att vara i naturen. Förhoppningsvis gör det också att folk förstår hur otroligt viktig miljön är – och är beredda att slåss för den.
