Anna Björklund om kritiken: ”70-talistkvinnan känner sig omsprungen”

Della Q-poddaren om hur feminismen behöver förändras

Uppdaterad 2019-11-06 | Publicerad 2019-03-08

Anna Björklund vill både kunna jobba och ta hand om sina barn när de är små – inte lämna dem till förskolan.

Hon utgör en tredjedel av omdebatterade podden Della Q – som ifrågasätter om de feministiska idealen funkar för alla.

– Min generation måste hela tiden representera sitt kön för att inte anklagas för att vara någon slags svartfot eller sabotör.

Anna Björklund, 28, tillbringar kvinnodagen med att fixa hemma i lägenheten på Östermalm och ta hand om barnen: Filomena och Karl-Gustaf. Maken K. Svensson är på turné. Hon håller på att bygga en radiostudio och har blandat limfärg.

– Jag ska jobba några timmar på dagen och måla färdigt i vårt hemmakontor så att jag kan både jobba och vara hemma med våra barn även i framtiden, säger Björklund som tillsammans med Bianca Meyer och Moa Wallin driver podden Della Q.

När systerpodden till Della Monde och Della Sport hade premiär förra året klistrades epitet som anti-feminsim, nykonservatism och reaktionism på trion.

Själva anser de sig inte ha någon politisk agenda, Moa Wallin och Anna Björklund som arbetar på Sveriges radios Tankesmedjan får inte ens uttrycka sig politiskt enligt SR:s regler. Anna röstar inte.

Men att prata om kvinnor, kvinnliga intressen och livsval är i mångas ögon liktydigt med att prata politik.

– Vi är väldigt intresserade av kvinnor, på ett genuint sätt. Vi har ett sätt att prata om kvinnor som inte utgår från en regelbok och som inte har alla svar. Det tycker våra lyssnare är befriande, säger Björklund.

Anna Björklund och maken K. Svensson vid  återinvigningen av Nationalmuseet.

Kritiken – lajvar hemmafru

Greta Thurfjell lyfte i DN Kultur i höstas frågan om 70-talsfeministerna som krossade glastaket, gjorde karriär och lämnade på dagis har spelat ut sin roll.

Texten framhöll istället lockelsen i att vara en huskvinna och behaga män. Men hon - och Della Q - fick mothugg från bland andra Aftonbladets Jonna Sima för att ”normalisera de nya reaktionära strömningarna.”

Expressens Linda Nordlund skrev att 90-talisterna spelar ett högt spel när de lajvar hemmafru: ”Om hemmafrun blir ett ideal – eller tillräckligt hajpad för att tilltala fler än ett par procent – kommer garanterat politiska krav resas på att "låta familjen välja".

– De flesta som blivit arga på oss är kvinnor födda på 70-talet, en lydig generation som gjort vad politiker sagt åt dem, inte valt livsstil och yrke efter vad de själva verkligen haft intresse av. Så kommer det någon och påpekar att det kanske inte är helt nödvändigt att göra så, att det till och med finns nackdelar – då känner de sig omsprungna. Jag förstår det, men det är inte vårt fel, säger Anna Björklund.

Det finns inget självändamål i att sätta barnen i förskola om man vill och har möjlighet att vara hemma med dem, menar hon.

”Det som är bra för en behöver inte vara bra för alla”

Det är tankegångar som delas av bland andra Ebba Busch Thor som på Aftonbladet Debatt skriver om hur ”det feministiska etablissemanget står alltmer svarslöst inför vår tids jämställdhetsfrågor” och hur makten över föräldraledighet och VAB-dagar inte ska ligga hos staten.

Anna Björklund vill se en feminism där fler roller än karriärkvinnan har ett värde och där kritik mot andra kvinnor inte per automatik är en osysterlig handling.

– Det som är bra för en kvinna behöver inte vara bra för alla. Min generation måste hela tiden representera sitt kön och gå i det ledet för att inte anklagas för att vara svartfot eller sabotör. Jag tror att det behövs en bredare feminism som kan vara lite mer praktisk, inte bara hänvisa till spöket patriarkatet som ingen riktigt vet vad det betyder. Som faktiskt kan handla om hur man ska leva för att det ska fungera. Det behövs en diskussion om vad kvinnor vill, vad vi vill jobba med och varför, om vi vill lämna bort våra barn till dagis tidigt, eller om vi vill ha tusen tinderdejter i veckan istället för en familj.