Sahlin: Jag är inte medlem i partiet längre
Berättar om nya boken, skandalerna och depressionen
Publicerad 2020-09-22
Hatad och beundrad. En evig gåta, en vandrande skandal.
Fyrtio år i politiken fick ett förnedrande slut när det våren 2016 uppdagades att Mona Sahlin skrivit ett falskt intyg till sin livvakt.
Nu har hon skrivit en bok om åren som följde.
Åsa Linderborg möter henne i ett samtal om politiken och privatlivet.
Jag möter Mona Sahlin i Albert Bonnier förlags lokaler på Sveavägen 56, bara några meter från Socialdemokraternas partihögkvarter ”68:an”. Jag frågar Mona när hon var där senast och hon svarar att det måste ha varit för fem, sex år sedan.
– Men det är ju inte partihögkvarter längre, där håller SSU och Unga örnar till och så. Allt det andra har flyttat till riksdagshuset.
Det är en dämpad Sahlin som sitter mitt emot mig. Ögonen smalnar karaktäristiskt av när hon ler och det gör hon ofta, den blå färgen har fortfarande lyster, men jag ser på blicken och kroppsspråket att hon är ledsen på riktigt. Det är ingen konstlad pose från någon som ofta haft en tendens att betrakta sig själv som offer, hon utstrålar en livserfaren sorg som nästan golvar mig. Det skojfriska och stridslystna är som bortblåst.
– Jag är en annan nu, säger hon och harklar sig.
Mona Sahlin är född 1957 och uppvuxen i Nacka. Föräldrarna var aktiva socialdemokrater, pappa Hans var kompis med Ingvar Carlsson, men det var Olof Palme och de internationella frågorna, främst Vietnamkriget och svälten i Biafra, som fick Mona att gå med i SSU. Hon kom in riksdagen 1982 som 25-årig småbarnsmamma.
1990 blev Sahlin arbetsmarknadsminister. Elva dagar senare lade regeringen Carlsson fram det så kallade ”Stoppaketet” för att få bukt med den skenande ekonomin. Det innehöll en rad impopulära förslag, bland annat lönestopp och strejkstopp, som Sahlin plötsligt var ensam om att försvara. De annars så bredaxlade männen inom regering och LO bara försvann. Där fick hon sitt mediala genombrott men också en livslång konflikt med fackföreningsrörelsen och särskilt Kommunal, som strejkade i samma veva.
Efter valförlusten 1991 blev Mona Sahlin Socialdemokraternas första kvinnliga partisekreterare. Det var då rosen bytte utseende, till något som anklagades för att vara ett symboliskt uttryck för tidens postmoderna upplösning och arbetarrörelsens identitetskris efter kalla krigets slut. Sahlin ville ha nya frågor på dagordningen, eller som hon själv säger, ”jag slogs för bögarna, kvinnorna och invandrarna”. Hon blev partiets feministiska frontfigur, som skulle matcha Gudrun Schyman som på den tiden tog Vänsterpartiet till tvåsiffriga nivåer.
Mona Sahlin ansågs vara Ingvar Carlssons självklara efterträdare, men den så kallade Tobleroneaffären – Sahlin hade använt regeringens kontokort för privat bruk – omintetgjorde allt. Under en direktsänd presskonferens, vilket ännu var ovanligt 1995, blev hon den första politiker att ta en ”time out”.
Hon skrev en bok, ”Med mina ord”, om skandalen, de långa knivarna inom partiet och drevjournalistiken. Boken var en smärre sensation eftersom det då ännu var tabu för en socialdemokrat att öppet vädra interna angelägenheter. Anna-Greta Leijon hade gjort samma sak några år tidigare med boken ”Alla rosor ska inte tuktas”, ärendet var en rimligare skuldfördelning i Ebbe Carlsson-affären. Den boken blev Leijons definitiva sorti. Mona Sahlin gjorde större lycka med sin, som sålde i jätteupplagor. Men båda slogs för sin heder.
Det blev istället Göran Persson som städslade Ingvar Carlssons mantel. Han gjorde Sahlin till biträdande näringslivsminister och jämställdhetsminister. 2006, elva år efter Tobleroneaffären blev Mona Sahlin Socialdemokraternas partiledare, den sjunde i ordningen och den första kvinnan. Oddset för det var 1 000 gånger pengarna på Ladbrokes.
2010 gjorde Socialdemokraterna sitt sämsta val sedan 1914, och Sahlin tvingades avgå. 2014 kom hon tillbaka som nationell samordnare mot extremism. Två år senare avgick hon, då Expressen avslöjat att hon skrivit ett falskt löneintyg för sin livvakt/sekreterare. En lön på 40 000 kronor blev på pappret 60 000 + ytterligare 60 000 som Mona Sahlin betalade ur egen ficka. Intyget använde han bland annat för att köpa en fin bil och ett flådigt boende. Det spekulerades i om Mona Sahlin blivit sol-och-vårad.
Nu har Mona skrivit en bok, ”Makt lös”, om åren efter avgången, om depressionen som följde när fyra decennier i politiken fick ett lika abrupt som förnedrande slut. Att inte orka gå ut, ens med soporna. Men framför allt är det en bok om makt och mediala drev.
”För folket var jag en Rubiks kub, en vandrande gåta”, skriver Sahlin. ”De vred, vände och funderade, men fick inte alla mina delar på plats. Jag var något som folk kände ett behov av att lösa. Hitta svar på. Förstå.” Det är en rätt träffande bild, eftersom Mona Sahlin gång på gång har agerat svårbegripligt.
Alla människor är gåtor, ofta är man obegriplig till och med inför sig själv. Har du lärt dig något genom att skriva den här boken?
– När man skriver ner något på papper ser man sig själv på ett annat sätt. Man betraktar makten, hur den ser ut i dag och vad den gör med människor. Det fattas en seriös diskussion i politiken. Men också den offentliga rollen, vad har det gjort med mig som människa i 40 år i politiken?
Ja, vad har offentligheten gjort med dig som människa?
– Ofta har jag glidit in i roller och sammanhang för att utföra nåt som andra förväntat sig. Det var först när man blev partiledare som man vågade vara sig själv på ett annat sätt. Sen har jag också sett till att alltid hamna i det kontroversiella. Både för att jag har sett att där behövdes debatten om bögar och rasismen och så, men också för att där fick man väldigt mycket uppmärksamhet. Det där hänger ihop, för att förändra saker måste man prata om det på rätt ställen vid rätt tillfällen, och man måste gillas att synas. Det är så makt fungerar.
Om jag inte syns så finns jag inte?
– Ja, absolut. Det är ju väldigt sant i det politiska livet. Man ser sig själv i andras ögon på ett sätt som inte alltid är så bra.
Det är många som är besvikna på Mona Sahlin och rentav hatar henne. I boken har hon berättelse om när hon och Rikard Wolff går på en premiär på Cirkus, och en man i publiken spottar när han ser henne. Det är aggressivt.
Du skriver att du inte längre tyckte om dig själv, det är starkt, det gör ont att läsa. Kan du utveckla det?
– Det är ju också så att det här att vara hatad och illa omtyckt och att vara älskad, allt det där har ju varit en del av mitt liv i 40 år, så det är ju inget som har påverkat en nu. Det har ju varit mitt liv i politiken och det är också det jag har sökt efter. Det jag inte tycker om med mig själv är att jag ifrågasatte för lite vad makten gör. Och man kan ha lite för mycket självförtroende också, så att man slarvar igenom saker för att man är så självsäker, för man vet att man klarar sig, bara jag går upp i talarstolen går det bra, jag behöver inte sitta och fundera så mycket innan … men det gör ju också att man borde haft mer insikter helt enkelt och varit mer varsam.
I politiska frågor menar du, eller med dig själv?
– Ja, men det är ju som jag säger, jag är 63 år, i 40 år har jag varit politiker. Det har varit en vardag också, det är väl det som jag verkligen tycker om med mig själv, hur jag och familjen och det där med ungarna, att det har gått så bra. Det som inte har varit så bra är att jag kom att betrakta partiet också som en familj. Jag stod och sa att jag ”älskar partiet”, vad är det?
I boken ställer du dig frågan om du fortfarande är socialdemokrat, men du låter svaret hänga i luften. Så jag ställer om den: Är du det?
– Jag är inte medlem längre.
Oj! För att du är bitter på att de inte har ställt upp eller för att du tycker att de har gått åt fel håll, som i flyktingfrågan?
– Jag är socialdemokrat, men jag är inte partist.
Mona säger att det är några år sedan hon slutade betala medlemsavgiften. Beslutet grundar sig att hon är färdig med den rollen, men också kände att hon inte ville vara partiet till last.
– Så låg var min självuppfattning och när beslutet var fattat kändes det rätt.
De som har varit utsatta för ett drev, och du har ju varit utsatt för flera, brukar ändå säga att de i efterhand är tacksamma för att de tvingades lära sig något om sig själva. Säger du samma sak?
– Ja. Inte bara misslyckanden utan även sorger och djävulskap, allt formar ju en människa. Dreven är ju inte bra, men att bli omruskad. Men också att se på drev andra råkar ut för, utifrån den erfarenheten som man har själv.
”Folktribunalens dom höll på att bli ett dödsstraff,” skriver Mona Sahlin i boken. ”Jag var orsaken, det förstod jag, men kunde inte begripa det oproportionerliga straffet som kändes oändligt.”
Det här väcker en fråga: Två år efter sin avgång, i april 2018, är Mona tillbaka i offentligheten för en kort stund. Hon är en av de drivande under knytblusmanifestationen på Stortorget i Gamla stan. Metoo hade gått in i en ny andning med anledning av Svenska Akademiens sammanbrott. Det var några veckor av extremt upphetsad stämning och särskilt i medierna. Nu riktade två tusen kvinnor på torget sin vrede mot enskilda människor; Horace Engdahl, Katarina Frostenson, Jean-Claude Arnault och delvis Kristina Lugn. Något liknande har vi inte sett i modern tid.
Tänkte du aldrig på dem?
– Jo, det gjorde jag.
Vad tänkte du då?
– Men den manifestationen och det talet jag hade handlade ju om kvinnors roll och makt.
Jo, men det riktade sig ju ändå mot enskilda människor.
– Ja, jo, absolut, det är ju enskilda människor som bär upp olika normer i samhället. Så det där du hänvisar till i boken, det handlar ju snarare om att det som börjar som en rimlig granskning om intygen förvandlades ju efter hand till nåt annat, så det är inte folktribunaler jag pratar om, utan den medielogik som framför allt Expressen gjorde.
Tillbaka till politiken. 2010 var en ovanligt smutsig valrörelse. Att Socialdemokraterna förlorade valet var naturligtvis inte mediernas fel utan partiets eget, men intressant är ändå de studier som visar att medierna hade svårt att hålla på objektiviteten. Expressen stack ut; 3 av 4 artiklar var starkt negativa om de rödgröna, med starkt fokus på Mona Sahlin. Som grand final gav de veckan före valet ut en extrabilaga om den femton år gamla Tobleroneaffären, samtidigt som de fotade Fredrik Reinfeldt med glada skolbarn.
Studier visar också att Sahlin behandlades särskilt hårt för att hon var kvinna. Bland annat fick en ”rynkexpert” närgranska hennes utseende. Mona Sahlin var 53 år då, med allt vad den åldern innebär. Hon skriver i ”Makt lös” om hur det kunde blir rubriker om att hon under ett framträdande plötsligt kunde få en rödflammig hals.
Det är rätt rörande att läsa om den där rödflammiga halsen nu i efterhand. Du skriver att du ville prata om det men blev avrådd. Din innersta cirkel då bestod av fyra män och en kvinna, vilket förvånar mig lite eftersom du var feminist med agendan ”Det är kvinnornas tur nu”. Tror du att du hade fått andra råd om du haft kvinnor i din egen ålder närmare dig?
– Det har jag inte tänkt på. Men det är mycket möjligt. Men samtidigt: jag har pratat om en abort och det fick jag skit för och ett missfall och det fick jag skit för, så jag har inte haft så goda erfarenheter av när man blottlägger saker. Jag har gjort det ändå, för att jag tycker att det var rätt att göra det, men det har haft sitt pris som jag har varit beredd att betala. Men det där kändes för kladdigt.
Problemen för Sahlin i egenskap av kvinna började redan i januari 2010, när det vevades mot en vackert hallonröd väska värd 4 000 kronor som Mona fått av Liza Marklund i 50-årspresent. I medierapporteringen kostade väskan plötsligt 70 000, värdig en medlem i ”Sex and the city”. Borgarna spelade indignerade och Göran Greider menade att väskan var ett hot mot hela socialdemokratin. En man med en portfölj för samma kostnad skulle aldrig bli ifrågasatt.
En krets med fler kvinnor hade kanske hanterat den där skitsaken annorlunda, sagt till dig att du skulle ha slagits för din väska?
– Nu var det ju många andra som sa det.
Väskan skänkte Mona till RSFL:s ungdom, hon tror att den drog in 25 000 kronor i någon auktion. Samma sak med de sönderklippta kontokorten, som hon gav till Musikhjälpen – 75 000 hostade nån upp för dem.
Som kvinna har jag alltid varit ambivalent till allt som Mona har råkat ut för. Jag ser att hon blir särbehandlad men också att feminister ibland kan skylla på att hon är just kvinna. Jag har ett exempel som jag vill höra vad Mona tänker om: Tobleroneaffären innehöll allt möjligt, bland annat obetalda dagisräkningar. Jag var vid tillfället ensamstående med en fyraåring och hade bara studielån att leva på, men jag hade ordning på vartenda papper. Mona var dessutom gift.
Kan du förstå att jag kände mig förminskad när namnkunniga feminister ryckte ut till ditt försvar och sa att man inte kan kräva att en småbarnsmamma ska kunna hålla ordning på räkningarna?
– Det är ju förskräckligt, så har jag aldrig sagt. Ett sådant feministiskt försvarstal hade jag gärna sluppit.
Jag vill dröja vid feminismen. Mona Sahlin skriver på flera ställen i boken att kön och klass måste växa ihop. Samtidigt har flera beslut och krav som är knutna till Mona Sahlins och Socialdemokraternas namn haft udden riktad mot framför allt lågavlönade och ofta ensamstående kvinnor, som när de 1994 gick till val på karensdag vid vård av sjukt barn och året därpå sänkte barnbidraget.
2003, när Sahlin var jämställdhetsminister, strejkade kvinnodominerade Kommunal under en hel månad för bättre avtal. På ett större plan ville de lyfta en diskussion både om försämringar i välfärdssektorn och lågavlönade kvinnors livsvillkor, men de ropade förgäves.
Kan du förstå om lågavlönade kvinnor tycker att du delvis har stått för en orättfärdig politik?
Mona svarar genom att gå tillbaka till Stoppaketet 1990, men det är en annan sak. Hon markerar att intervjun tagit form av en märklig diskussion, så jag släpper frågan.
Sahlin är oroad över att bilden av henne efter 40 års politisk kamp ska vara en chokladbit och ett falskt intyg. Det är det dåliga självförtroendet som spökar, för ingen som tänker på Mona Sahlin kan undgå hennes besjälade kamp för samkönade äktenskap och mot rasismen, högerpopulismen och nyssnazismen. I april 2007 gjorde hon något otänkbart, när hon utmanade Jimmie Åkesson på debatt i TV4. Hon blev svårt kritiserad för det, men i efterhand är nog de flesta överens inte bara om att det var ”modigt” utan även rätt gjort.
Den här hjärtefrågan lyser genom hela ”Makt lös”. Men här finns också passager av självkritik om hedersvåldet. Hon skriver att hon till en början lyssnade för lite på Nalin Pekgul, som varnade för hur kvinnoförtrycket växte i förorterna. Sedan blev Mona djupt engagerad i fallen med Pela och Fadime.
Hon skriver också att vi måste sluta tycka synd om kommunerna som har ont om pengar. ”Genom att rädda våra flyktingar så räddar vi våra värderingar,” menar hon: ”Det är vårt agerande mot människor i nöd som definierar vilka vi är i välfärdsstaten Sverige.” Hon hänvisar till den S-märkta nationalekonomen Sandro Scocco, som anser att vi måste dubblera antalet invandrare om vi ska klara av välfärden och alla pensionsavgångar. När jag läser boken känns det skönt att någon i dessa eländiga tider vågar hålla fast vid sina ideal, men samtidigt väcker läsningen frågor kring akut samhällsplanering.
Hur tänker du att vi ska ordna arbete och bostad till så många?
– Jag har inget politiskt program, för mig är det den värderingen och min kunskap om vad Sverige har blivit tack vare invandringen. Det är där jag lägger min energi, nu pratar man bara om problem och det är ett svek mot alla andra invandrare som jobbar och sliter.
Mona Sahlin var en av de första i Socialdemokraterna att omfamna idén om rut-avdraget. Hon pratade sig varm om småföretagarna samtidigt som hon var på kant med facket om nivåerna i a-kassan. Och hon har, som sagt, ett starkt engagemang för kvinnor, homosexuella och invandare, kort sagt: Alla människors lika värde.
Vad är det egentligen för större skillnad mellan dig och Annie Lööf?
– Jag vill ha ett samhälle där politiken lägger sig i, det vill inte Annie Lööf. Hon vill att politiken drar sig undan. En socialdemokrat gillar politik och att lägga sig i, men i enskilda förslag kan vi tycka lika.
Tillbaka till boken. Det måste ha varit jobbigt att gå tillbaka till den där perioden som var så tung?
– Ja, jag är inte samma person som innan. Det har varit jättejobbigt. Men det kändes så himla viktigt att sätta en punkt och göra det själv och visa blicken inifrån ett drev.
Det har blivit dags för mig att peta i det som handlar om livvakten även om jag inte har någon större lust, historien är bara så sorglig. Spekulationerna om en eventuell förälskelse som utnyttjades är inte bara snaskig, den går aldrig att få svar på. Det där avgör bara Mona Sahlin, det är enbart hon som kan veta och definiera vad hon har varit med om. Boken väcker fler frågor än den ger svar.
När du anställde honom gjorde du en annan bedömning än Säpo om ditt behov av skydd?
– Säpo har inget med mig att göra samma dag som jag lämnade riksdagen. Det var därför jag var tvungen att vända mig till Stockholmspolisen, de har en liten grupp som skyddar vittnen och åklagare. Deras uppgift är att hålla folk borta, men i rollen som samordnare var jag ute och drog till mig folk. Det funkade inte, jag kände mig inte trygg. När jag slutade som partiledare så var det Utøya, och nazisterna och sen började jag jobba med extremisterna. Så då sa jag till kulturdepartementet att jag vill ha en person som håller i säkerheten och honom känner jag mig trygg med, har alltid gjort.
Du skriver att du sökte några internationella jobb som du inte fick, men blev sugen på att arbeta för en tankesmedja i USA. Då skulle han följa med?
– Det var inte bara jag som tänkte, utan det ingick i uppdraget eftersom jag skulle fortsätta jobba med frågorna som handlar om extremismen. Då skulle han följa med och hålla i säkerheten.
Du förberedde er flytt till USA, men skriver: ”Han, däremot, agerade som om han skulle fortsätta sitt liv i Sverige tills annat var praktiskt genomförbart. Jag stod för risken, han var kvar i tryggheten.” Kan du utveckla det?
– Ja, det var ju alla de här lånen han skulle ta och huset han skulle köpa. Det bara kändes så.
Tänkte inte du att det var lite konstigt, att ni pratar om USA men han bygger bo här?
– Ja men ett jobb i USA skulle vara ett eller två år. Det är väl inget märkligt? Jag tänkte att jag också skulle ha livet kvar i Stockholm.
Mona ber om ursäkt för att det nog ser ut som om hon gråter.
– Det är inte så.
Jag är nyfiken på hur du resonerade med dig själv när du skrev det där intyget, för även om det inte var en förälskelse så är det ju ändå någon form av gränslös tillit?
– ”Även om det inte var nån förälskelse?”. Det var inte det!
Men gränslös tillit?
– Mitt behov av att känna mig trygg, jag kan inte nog understryka vad det har kommit att bli. Man har inte pratat riktigt om den rädsla som många, jag och många andra, burit med sig. Rädslan och hoten försvann ju inte i och med att jag slutade som partiledare. Jag kunde anställt 6-7 stycken på Säpo som jag kände samma tillit för, men nu blev det han.
Jo, men du betalade ju honom också privat, det skulle du väl inte ha gjort med alla 6-7 kandidater?
– Nej, men för den person som skulle förbereda resan till USA och hur allt skulle byggas upp där, de tre månaderna betalade jag själv. Det var ju en privat uppgift för mig.
Mona Sahlin dömdes till slut till strafföreläggande och 80 dagsböter, sammanlagt 47 200 kronor, för osant intygande. Åtalspunkten att hon först inte betalat skatt och arbetsgivaravgifter när hon privat anställde livvakten lades ner. Han gjorde inget fel, skriver hon, men han erkände sig trots allt skyldig till ”brukande av osann urkund”.
Boken inger en vag känsla av att du är bitter på Stefan Löfven. Vad tycker du att han skulle han ha gjort?
– Nej, jag är inte bitter, jag snarare förstår honom. När jag är en vandrande skandal ska han inte vara i närheten av mig.
Men du skriver ”mitt kära gamla parti fanns inte där”.
– Det kunde man köpa i början, men sen gick ju tiden.
Vem tänker du tillsammans med nu, när du inte har partiet längre?
– De senaste fyra åren, jag tänker inte ihop med nån, det har bara varit min familj och att titta tillbaka på sig själv och våga gå ut och se folk i ögonen och inte vara rädd. Och så Margot Wallström, vi umgås och pratar, hon är fantastisk.
Ett drev går ju ut på att personen ska exkluderas ur offentligheten. Det är då man skäms, anar jag?
– Ja, man skäms för man vet vad andra tänker och till slut skäms man ju själv. Det blir ringar som bara rullar på.
Har du slutat skämmas nu?
– I dag vågar jag gå ut och jag är jättestolt över boken. Det här är jag!