Skytteltrafik över Gaza: ”Kommer aldrig att vara tillräckligt”

När den bakre porten på transport­flygplanet öppnar sig väller solljuset in.

Besättningen har bara någon minut på sig att lasta ur nöd­sändningen av balar med fallskärmar.

Där under oss, breder Gazaremsan ut sig.

AMMAN. Förstörelsen på marken är uppenbar genom det lilla fönstret på Herculesplanet. Vi ser Medelhavets vågor slå mot stränderna och därefter tornar grå eller beige kratrar i stadsbildningen upp sig.

Den ena efter den andra balen med filtar som den här lasten utgörs av segnar ned i fallskärmar som nästan ser guldfärgade ut i solljuset. 880 filtar och bastmattor blir det den här gången. Två besättningsmän står kvar vid den vidöppna porten och följer lasten med blicken.

– Med den här typen av hjälp så kan du snabbt skicka undsättning till väldigt olika platser, men du har ingen kontroll. Varken hur den delas ut eller till vem den delas ut, sa överste Matt Hamblen från USA, i lasthangaren nere på marken på en flygbas i ökenlandskapet utanför Jordaniens huvudstad Amman. Där har de olika hangarerna förvandlats till en myrstack av aktivitet med personal och hjälpsändningar från jordens alla hörn. Allt under samordning av Jordanien.

– Det är en utmaning att arbeta här eftersom varje land har sina regler vad de kan släppa och ned och var, sa Matt Hamblen utan att vara ett dugg modstulen. 

Naturligtvis täcker skytteltrafiken av 16 lastflygplan inte på långa vägar när behoven på marken. Varje dag dumpas hjälp från Indonesien, Mauritius, Tyskland, Frankrike, Jordanien, Förenade Arabemiraten och många fler länder från luften över Gazaremsan. 

– Inget enskilt land hade klarat av att ensamt organisera en sådan här operation, sa den amerikanske översten. Matt Hamblen anser att många lärdomar kommer att dras i framtiden för den här typen av internationella operationer.

Sammanlagt handlar det om runda 125 ton med förnödenheter som släpps i fallskärm varje dag.

– Vi sätter ihop kit med mat, näringstillskott, socker, mjöl, barnmat, medicin och annat, förklarade Matt Hamblen.

– Det kommer aldrig att vara tillräckligt, men det är vad det är, säger han och låter förstå att det viktigaste kanske ligger någon annanstans: i signalpolitiken som det utgör.

Skytteltrafiken i det israeliska luftrummet är en ständig signal till regeringen i Jerusalem att mer hjälp måste in. 

– Det visar vår önskan att komma till på alla sätt vi kan, sa Matt Hamblen.

Varje flygplan måste först få tillstånd av de israeliska myndigheterna innan de kan in i luftrummet. Tidigare i veckan nekades Turkiet tillträde för att hjälpa till, trots att de välkomnades av det jordanska flygvapnet. Men israelerna anser att Turkiet stöttar Hamas.

I torsdags flög Davis Satterfield, USA:s speciella sändebud för humanitära frågor för att träffa Israels militärledning. Med sig hade han representanter för flera stora hjälporganisationer.

Israelerna hävdar nu att de inom kort ska dubbla dagens alldeles för få, i runda tal 200 lastbilar som får åka in i Gaza. 

– Det är uppenbart att detta antal måste öka och hållas bestående, sa Davis Satterfield i torsdags.

Antalet lastbilar går lite isär, beroende på hjälporganisationer och myndigheter.

Från luften framstår det groteska i situationen. Vårt Hercules 130-plan släpper ned sina 880 filtar i närheten av Jabalia i norra Gaza. Jabalia beskrevs en gång i tiden som ett flyktingläger, innan hela Gazaremsan blev ett gigantiskt flyktingläger. 

I och runt det indonesiska sjukhuset i Jabalia fruktas området ha förvandlats till en gravplats under rasmassorna efter de israeliska bombningarna, inte minst i november.

Men Aftonbladet kunde fortfarande, från den östra sidan av stängslet, förra helgen, konstatera en intensiv militär aktivitet inne i området. 

Från lastflyget ser man till synes öde vägar skära genom det gråbruna landskapet av förstörd stadsbebyggelse. Krig dödar, men det suddar även ut färger i takt med att väggar rasar, träd och åkrar sprängs, bränns eller huggs ner.

Här i norra Gazaremsan fanns en viktig del av enklavens jordbruk. 2022 kom 44 procent av gazabornas mat från deras egna jordbruk, enligt den palestinska statistiska centralbyrån, PCBS. Nu fruktar experter en kollaps av jordbruket för för åratal framöver.

Jabalia beskrivs i stället som ett område där spädbarn har börjat dö av hunger. Kanske ett av de värst drabbade i hela Gazaremsan.

– Första gången jag lyfte med hjälpsändningar till Gaza så var jag riktigt rörd, berättade den jordanska andrepiloten Waleed, 27. Många i de jordanska besättningarna är pappor till barn som är i samma ålder som de som nu blir undernärda, 2 000 meter under deras säten. 

Att vara akut undernärd innebär kärvt uttryckt att kroppen börjar äta upp sina egna organ. I slutändan, efter en långsam process, sviktar de och upphör att fungera.

De 880 filtarna i vår last som nu släpps över Jabalia – efter ett par timmars flygtur från Amman, över Tel Aviv och i en vid sväng över Medelhavet – hade kunnat köras in från Israel landvägen. De hade rymts i en enda lastbil och hade kommit fram på en dryg kvarts timmes resa från gränspassagen i Erez, i den nordligaste Gazaremsan.

Om den inte vore stängd.

– Jag vet att det inte är tillräckligt, men det känns fint att ha hjälpt till något i alla fall, sade transportflygets kartläsare, Islam, 29. Bebisen han har där hemma är inte äldre än Gazakriget.