Irena Požar ny kolumnist på Aftonbladet
Publicerad 2023-01-10
Irena Požar, 31, lämnar Expressen och blir ny kolumnist i Aftonbladet.
Supervärvningen hade kanske aldrig blivit av utan den klassiska rockfilmen ”Almost famous”.
Nyheter24. Sociala medier-chef för Bonnier magazines. Chefredaktör på Veckorevyn. Författare, deltagare i ”På spåret” och stjärnkrönikör på Expressen. Dessutom nominerad till Stora journalistpriset för ”Årets röst”.
Vägen till att bli kolumnist på Aftonbladet har varit lång och imponerande för Irena Požar. Och inget av det hade kanske hänt om hon inte misslyckats som rockjournalist i Småland.
Varför ville du bli journalist?
– För att jag ville åka på turné med ett band. Jag såg ”Almost famous” när jag var tolv år gammal och tänkte: ”Wow, kan man ha det där som jobb och turnera runt med rockkillar?” Jag upptäckte över huvud taget journalistik genom populärkultur och film.
Att intervjua rockkillar är dock inget man förknippar dig med. Vad hände?
– Jag började skriva på Smålandspostens Ungredaktion. Det var väldigt roligt men kanske inte så rockigt. Jag fick i alla fall recensera Oskar Linnros första konsert i Växjö. Det blev inte mycket mer än så. Där slutade drömmen om ”Almost famous”.
Hur kom du in på politik och samhälle i stället?
– Det var mycket tack vare chefredaktören på Nyheter24, Henrik Eriksson. Det var mitt i blogg-eran och jag ville skriva om mode och musik och gå på events. Men han tyckte att det gick att göra mer av mitt samhällsintresse. Då som nu ville medier nå unga kvinnor. Det ger ett stort genomslag. Texterna blir nästan automatiskt en blandning av pop och politik. Jag har alltid gillat underdog-andan. Och unga tjejer är ofta underdogs. Allting blir en perfekt molotovcocktail, i alla fall för mig.
Du duckar inte för laddade ämnen, tvärtom. Hur har det varit att skriva om feminism och antirasism på 2000-talet?
– Det har kostat på, som att behöva skaffa skyddade personuppgifter och ta taxi till jobbet i stället för att åka kollektivt. Förut var det bara jag och min man, men nu kan hoten även drabba mitt barn. Men jag upplever samtidigt att vi som har hållit fast vid våra ”pk-åsikter från 2014” har fått otroligt mycket kärlek också.
Varför är just feminism och antirasism så förknippat med hat och hot just nu?
– Det finns flera orsaker och motiv. Ett av dem är att högerextrema medier och högerdebattörer tycker att wokekulturen, som jag förknippas med, har oproportionerligt mycket makt. Hos dem är bilden bland annat att kvinnor har mer makt än män i dag. Men så ser inte samhället ut. Har man dessutom ett invandrarnamn, invandrarbakgrund och kommer från ett muslimskt land så är man förmodligen inkvoterad också. Då ska man få höra det.
Har du en drömkrönika som du vill kunna skriva?
– Svår fråga. Min roll som krönikör under rättegången mellan Amber Heard och Johnny Depp var kanske något åt det hållet. Att kunna plocka upp ett skeende, analysera det och äga den grejen från början till slut hoppas jag kunna göra mer av på Aftonbladet.
Du var med i två säsonger av ”På spåret”, 2020 och 2021, tillsammans med Patrik Arve. Du har skrivit att du lider av posttraumatisk stress efteråt. Varför då?
– Jag får panik av introt och när Kristian Luuk säger ”Vart är vi på väg?”. Man har tjugo sekunder på sig för varje ledtråd, man måste kunna svaret, det finns inget normalt med den situationen. Jag tycker synd om deltagarna i vagnarna. Det är lite som att föda barn, på nåt sätt.
Jaså?
– Barnet måste ut. Det är så svårt, det gör så jävla ont och vi måste ändå dra i den där bromsen. Sedan ska flera miljoner titta på det också. Anspänningen tar aldrig slut. Det är först i år som jag har kunnat ta ett steg tillbaka och njuta av programmet.
Var det värt det?
– Knappt. Jag är glad att jag ställde upp men skulle inte göra om det. ”På spåret” är ett givande trauma (skratt).
Till sist, vad önskar du dig allra mest just nu?
– Att mitt barn föds. Jag är så trött på att vara gravid.