Min vän Olga vill slippa KGB

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag gör det här varje år. Med block och penna, uppkrupen i soffan, tänker jag bakåt, summerar på pappret hur året har varit.

2006 – Succéliv?

Katastrofår?

Sen fnular jag på framtiden, skriver ner allt jag vill ska förändras.

Jag skriver att 2007 är året då jag ska bli mer ekonomisk, inte missa morgonträningarna och dessutom skriva klart den nya boken, helst i Rotterdam eller NY om jag får ihop pengar.

Jag håller just på att fundera huruvida jag kan skriva ”Ta körkort” för tionde året i rad, utan att det blir patetiskt, när jag får ett sms från ja ? nån helt annanstans.

Min kompis Olga messar att hon är på polisstationen, KGB kom – för jag vet inte vilken gång i ordningen – och hämtade henne för några timmar sen och nu har hon precis blivit muddrad. ”De försöker stänga ner vår tidning, men jag tror inte att de kommer att lyckas den här gången.”

Olga är aktivist och oppositionspolitiker i Vitryssland och i Olgas liv är allt som vanligt.

På hennes Att göra-lista har det stått samma sak i över tio år: Få bort Lukasjenka (Vitrysslands president som kontrollerar polis, militär, domstolar, KGB, parlament, medier ?

ja, rubbet).

Sedan 17 års ålder har Olga arbetat för så enkla saker som att ha rätt att fritt uttrycka sin åsikt.

Det har kostat henne jobbet, fått henne arresterad hur många gånger som helst, hon har blivit misshandlad och det har tagit hårt på hennes generella hälsa.

2006 var inget undantag, i samband med presidentvalet i mars, arresterades ett stort antal demonstranter, studenter stängdes av från universitetet och arrangörer för torgmöten dömdes till flera år långa fängelsestraff.

I Vitryssland tvingas oppositionella tidningar slå igen, kritiska journalister döms för förtal ? ja, allt är med andra ord precis som året dessförinnan.

”Men du då Jennie? Hur har du haft det sen sist?” messar Olga.

Ehh, ja, vad ska man säga?

”Big problem here in Fisksätra, I still haven’t got my driving license. It is really really bad!”

Jenny Dielemans