Miriam Bryants sommarprat är som ett slag i magen

Johanna Bäckström Lerneby

helskärm

Miriam Bryants sommarprat börjar som ett slag i magen och den känslan behåller hon i en och en halv timme.

Det är skickligt.

Hon berättar sin historia genom sitt tolvåriga jag, en tolvåring som fick se en familj gå från ett första lyckligt minne till en spillra, bråk, skrik, missbruk, hot om skilsmässa – och sen en femårig lillebror som gör ett experiment han sett på tv och hela huset brinner upp. Bokstavligen.

”Jag kunde inte sluta gråta. Jag tittade på branden genom fönstret i köket (hos grannen). Bakom avspärrningen stod det jättemycket folk och tittade på. Jag ville att de skulle gå.”

(Jag skäms lite när jag tänker att några av de som stod bakom avspärrningen och tittade på när hennes hus brann upp, var jag och mina barn. För vi bodde i samma område).

Ärligt och kompromisslöst

Miriam Bryant har hittat en kartong med sina dagböcker från barndomen. Hon dokumenterade allt när hon var liten. Hon läser upp stycken för oss lyssnare. Hon blottar sig, men aldrig fullt ut tolvåringen, trots att det är ur hennes dagbok hon läser. Det känns ärligt, rakt på, ensamt, kompromisslöst. Så här var det för mig när jag växte upp, om du inte gillar det så är det ditt problem, typ.

Och trots det mörka är det kärleksfullt; finska mamman som inte går att prata känslor med och säger att man inte ska tro på någon eller något. Pappan som inte har några tänder kvar. Syskonen. Skolan.

Kärleksfullt om Håkan Hellström

Men mest kärleksfullt blir det när hon berättar om Håkan Hellström. Han finns med överallt, hela tiden. Och den gången hon vågade sig upp i hans svale och knackade på hans dörr i Vasastan var hennes liv nästan komplett. Helt komplett blev det när hon låg på golvet på Ullevis scen tillsammans med Håkan Hellström och sjöng inför 70 000 i publiken.

”Det stod tre personer på scenen, det var jag, det var Håkan och det var hon med den gula väskan som stått och gömt sig bakom Håkans dörr 14 år tidigare.”

Miriam Bryant står hela tiden på tolvåringens sida. Och hon är stolt över henne. Som hon själv avslutar sitt sommarprat: ”Jag fan älskar henne!”

Och jag fan älskar det här sommarpratet.