Fågelincidenterna skvallrar om hur vi mår
I dagarna kunde man läsa om när Nina, 77, hittade över hundra andhuvuden i Öresund. Huvudena “såg ut att ha blivit avsågade” och Nina kontaktade polisen.
Den makabra nyheten, komplett med bilder på de halshuggna fåglarna, gjorde sin naturliga runda på nätet. Vi på Aftonbladet skrev om det. Våra kollegor på svenska och danska tidningar skrev om det. Rimligt, givet att det skulle kunna ha varit vem som helst som hittade de guppande huvudena i havet.
Vad som var minst lika rimligt var de efterföljande reaktionerna i sociala medier.
Ni kan drillen vid det här laget: nyhet om problem – precis vilket som helst! – publiceras på Facebook, vips så är svartmålandet av folk med utomsvensk bakgrund igång. Som vore det förprogrammerat.
Nyheten om fågelhuvudena i Öresund är förstås inget undantag. Även här dyker de upp, de sysslolösa rasisterna, och sprider sina konspirationer för vinden.
I kommentarsfälten skrivs det saker i stil med:
● “Dagens pekinganka på den lokala kinarestaurangen…”
● “Det skulle inte skada med lite information om hur man beter sig i ett civiliserat land, bidrag och rättigheter får de veta av varandra.”
● “Kan det månne vara den hyllade mångkulturen som visar en ‘ny’ sida?”
Att en hel armé sakkunniga samtidigt är inne och påpekar att det högst troligen rör sig om en jägares lagliga slaktrester, snarare än någon brunmuskig boogeyman från Långtbortistan, spelar ingen roll. Herregud, det känns ju så, därför är det så!
Det här är inget nytt. Fågelhuvudena kunde lika gärna ha varit regnet, bensinskatten eller den borttagna trillingnöten. Den som vill kommer alltid kunna leda den egna världsbilden i bevis.
Anledningen till att jag överhuvudtaget skriver om Nina, 77, och de dekapiterade änderna är inte för att jag bryr mig märkbart om vare sig rasister eller vart jägare får, eller inte får, dumpa sitt avfall. Nej, det beror på att jag – sedan ett par år tillbaka – samlar på fåglar.
Och då menar jag inte “samlar på fåglar” som i den vanliga, ornitologiska bemärkelsen där man ger sig ut i naturen med funktionskläder, kaffetermos och kikare för att försöka hitta sin bortflugna personlighet, utan “samlar på fåglar” som i att jag memorerar fall då fåglarna har skvallrat lite extra om hur vi, som tänkande kollektiv, mår.
Jag tror att det började ungefär 2013. Jag hade precis läst NY Times-skribenten Jon Mooallems essäsamling “Wild Ones: A Sometimes Dismaying, Weirdly Reassuring Story About Looking at People Looking at Animals in America” och tyckt mycket om hans sätt att skildra människopsyket genom att titta på vår relation till djur.
Moallem var varken först eller bäst på den här sortens journalistik, men det fanns en lättillgänglighet i hans sätt att skriva som jag fastnade för. Sedan dess har jag tagit mig friheten att också börja titta på folk som tittar på djur. Snacka om gåva som fortsätter att ge.
Ta bara fallet med den avlivade svanpappan här i våras.
För mig vittnade det om vilket inneboende engagemang och civilkurage som faktiskt finns hos folk – åtminstone så länge sakfrågan är okomplicerad, greppbar och involverar skjutandet av något vitt och fluffigt som inte kan försvara sig.
Vad fett att så många kunde mobilisera sig och väcka sitt annars övervintrade politiska ursinne till liv! Vad synd att det så sällan kickar igång när det gäller beslut som påverkar människor av kött och blod bara!
Fallet med mannen som stoppades av tullen i Malmö när han försökte smuggla in 47 kanariefåglar i landet är också intressant.
Inte bara för att ens fördomar säger att den svarta marknaden för just kanariefåglar är väldigt smal och att han nog hade fått ligga i som fan om han skulle lyckas sälja 47 fåglar, utan också för att det känns som en så himla deppig last att “komma över”.
Visst är det hemskt att alla dessa kanariefåglar ska behöva sätta livet till bara för att någon försöker få sin struliga tillvaro att gå ihop, men vi kanske också skulle fundera på vad det är som driver en människa till att ens komma på tanken att kränga dem från första början? Hur långt utanför arbetslinjen måste man stå för att tro att lösningen finns i en bur stulna småfåglar? Vad gick snett längs vägen?
Men nej, tyvärr, systemkritiken sträcker sig inte längre än till de insomnade kanariefåglarnas icke-kvitter. Jag klandrar ingen och inget, jag bara säger.
Allt är dock inte helt nedrigt i fågelspaningsland.
Jag tänker till exempel på gången då jag såg en gubbe tvärnita sin Opel Astra på parkeringsplatsen jämte Jesusparken. Han slet upp dörren, öppnade bagageluckan och började kasta ut effektiva fem kilo bröd på gatan. Någon minut senare fann han sig omsluten i ett hav av hungriga duvor. Där stod han, armarna utsträckta, som ett helgon med formfranska och bara skrattade, hög på ruset från sin egen givmildhet.
Vi har det där i oss också, tänkte jag när jag såg honom. Kanske inte alla av oss. Kanske inte hela tiden. Men blotta tanken på att någon kan avvika, må och bete sig sådär räcker för att jag ska orka med flera års fortsatt kommentarsfältsrealism.
What a time to be alive, inte sant?