”Mellanöstern är som en vulkan – plötsligt exploderar den”
Publicerad 2018-05-10
GOLANHÖJDERNA. Vi står på en kulle och blickar ut över gränsen mot Syrien när en israelisk polis med automatgevär hängande över axeln viftar med ett papper på hebreiska och kör bort oss.
– Detta är nu stängt militärt område, förklarar han.
När jag undrar varför blir svaret: "Det är för farligt här".
Intill oss på marken står överdelen av en stridsvagn. Ett minne från Yom Kippur-kriget 1973 då ett klassiskt slag stod här.
På en karta i metall visas de israeliska stridsvagnarnas positioner och var fiendens stod.
Bortsett från den halva stridsvagnen syns i dag inget av krig. Området lyser inbjudande grönt. En svag, varm vind sveper över fälten. Jag hör fågelkvitter.
Några hundra meter bort ser vi en stor byggnad med ett vitt tak. Det är gränsstationen mellan Israel och Syrien. Ett staket löper från båda sidor av byggnaden ut i terrängen med rullar av taggtråd ovanpå.
Vid alla vägarna som löper upp mot gränsen står israeliska militärfordon och blockerar vägen för alla utom militären.
Det var inte långt härifrån som 20 iranska missiler enligt Israel avlossades mot israeliska militärposteringar natten mot torsdag. Några av dem lyckades Israel skjuta ner med hjälp av sitt missilförsvar, den så kallade Irondome.
Första gången
Det var första gången som iranska styrkor riktade en attack direkt mot den judiska staten. Tidigare har man använt sig av den Iranstödda milisen Hizbollah i södra Libanon som Israel utkämpat flera krig mot.
Trots polismannens varning känns det inte särskilt farligt att stå här. Risken att Iran skulle skjuta nya missiler under dagtid är liten. Men det är uppenbart att Israel inte vill riskera några civila offer i onödan och kanske inte heller alltför många vakande ögon från media.
Vi kör en dryg mil och kommer till den sömniga småstaden Buqata. På Golanhöjderna finns det inga judiska städer. Nästan alla byar bebos av folkgruppen druser.
Två män i 30-årsåldern som står utanför en bensinmack berättar om den gångna och skräckfyllda natten.
– Vi vaknade av en massa oväsen och kraftiga dunsar när raketer landade i fälten söder om byn, berättar en av dem.
Han slår hastigt ihop handflatorna med full kraft för att beskriva ljudet.
Uppjagad
Firas Abbas som arbetar i närbutiken intill fick också sin nattsömn förstörd.
– Klockan var runt ett på natten när oväsendet satte igång. Jag kände mig uppjagad men samtidigt bor vi ju vid gränsen. Ibland hör vi ljud av bomber eller annat inifrån Syrien. Fast normalt är det lugnt och tyst här.
Några vita suvar med FN-märke på sidan kör förbi. De tillhör den observatörsstyrka som ända sedan 1974 bevakat så att ingendera sida rör sig över de stilleståndslinjer som då etablerades. Golanhöjderna ockuperades av Israel redan under sexdagarskriget 1967 och är sannolikt inget Israel någonsin är berett att ge upp. De är helt enkelt alltför strategiska för landets säkerhet.
Abbas gick aldrig till något skyddsrum.
– Jag är inte rädd, bara lite stressad.
Hans butik har en unik mix av chips, läsk och mängder av lokalt producerat vin. Man håller också på att bygga till en restaurangdel. Ett tecken på de många turister som normalt kommer hit för att titta på den vackra naturen. I dag lyser dock turistbussarna med sin frånvaro.
Hjälplös
När jag frågar om han är orolig för krig mellan Israel och Iran rycker Abbas hjälplöst på axlarna.
– Kanske blir det krig. Kanske inte. Men det finns inget jag kan göra åt det.
Även utan gränsstaketet är det lätt att se var Israel slutar och Syrien börjar. På den israeliska sidan växer vinrankor och andra fruktodlingar ända fram till gränsen där ett gulaktigt gräs tar vid på den syriska sidan med enstaka gröna inslag.
Landskapet vi kör igenom är bergigt och tämligen öde. Bortsett från de drusiska byarna är det ont om byggnation. Med jämna mellanrum passerar vi israeliska militärförläggningar med rejäla installationer. Närvaron i Golanhöjderna är omfattande.
Det första israeliska samhället vi passerar på vägen tillbaka mot Genesarets Sjö är omgärdat av ett rejält stängsel med taggtråd. Det finns bara en infart via en grind som så här på eftermiddagen står öppen. Vi hittar några israeler som är ute i eftermiddagshettan.
Barnen i bombrummet
Ifgi är svettig i sin svarta t-shirt.
– Min familj kunde nästan inte sova i natt, berättar han. På kvällen varnade militären oss att en attack kunde vara förestående. Därför lät vi våra barn sova i det bombsäkra rummet.
Han suckar.
– Vi mår dåligt av det. Det är ju inte långt till Golanhöjderna härifrån.
Längre ner på gatan står Monti Shochat och inspekterar en ödetomt. Han berättar att alla i området blivit beordrade att öppna sina säkerhetsrum de två sista dagarna.
– Vi vaknade av att de israeliska planen som attackerade i Syrien flög rakt över hos. Men vi sprang aldrig in i det säkra rummet.
För honom känns situationen allt annan än ny.
Vulkan
– Jag har bott i 20 år här i Had-Fez. Tidigare levde jag på en kibbutz nära Libanon. Det låter vansinnigt att säga det men attackerna har faktiskt blivit lite av vardag här.
Fruktar han ett krig mellan Israel och Iran?
Monti funderar en kort stund innan hanslår ut med armarna.
– Vi bor i Mellanöstern. Allting är som en vulkan. Det kan vara lugnt i 20-30 år och plötsligt så exploderar det. Jag är vaksam och orolig. Men inte rädd.