Vittne: ”De var vid liv när jag ringde polisen”

Oskar Forsberg

De två männen som mördades i går i Kista var båda två skjutna i huvudet.

En kvinna i 30-årsåldern, som var första person på platsen, larmade polisen via 112.

– Båda två levde fortfarande när jag kom dit, säger hon till Aftonbladet.

Det var sent på onsdagskvällen som polisen larmades om en skottlossning i Kista. På plats hittade polisen två svårt skottskadade män i en bil.

”Båda levde när jag kom dit”

Första personen på plats efter skottlossningen var en kvinna i 30-årsåldern.

– Det var hemskt, de levde båda två när jag kom. De andades väldigt djupt, säger hon.

Kvinnan berättar för Aftonbladet att hon direkt förstod vad som hade hänt och ringde 112.

– Jag hörde ju skotten och såg skotthål i rutorna. Jag försökte först hjälpa han som satt på passagerarsidan, jag kände på hans puls och tänkte att jag skulle försöka ta ut honom. Då såg jag hur mycket blod det var. Ganska kort efter det slutade han att andas. Jag tror han dog där på platsen.

Kördes till KS i polisbilar

Vittnet berättar att hon då gick runt bilen.

– Killen som satt där var också skjuten i huvudet. Han levde också först och andades tungt, men jag tror också att han dog där och inte på sjukhuset som jag sedan läste.

Strax därpå anlände flera polispatruller till platsen.

– Det gick väldigt fort för dem att komma dit.

Männen kördes i ilfart till Karolinska i två olika polisbilar.

– Det är något vi gör ibland när vi vill att personer ska komma till sjukhus väldigt snabbt, sa Carina Skagerlind på Stockholmspolisen till Aftonbladet sent igår.

Men det var för sent, männens liv gick inte att rädda.

”Mina tankar går till deras familjer”

Kvinnan som var först på plats blev förhörd om sina iakttagelser av en patrull direkt, sedan fortsatte hon prata med en polis på en annan plats. Vittnet uppger för Aftonbladet att hon under morgondagen ska medverka i ytterligare förhör.

– Mina tankar går till de här killarnas familjer, det måste vara fruktansvärt för dem, säger hon.

I efterhand, senare på natten, började hon känna sig rejält uppskakad över det inträffade.

– På platsen var jag lite lugnare och koncentrerade mig på att försöka hjälpa dem på bästa sätt.

Det var först efter att det sista polisförhöret var färdigt som hon tänkte till och insåg vad som hade hänt.

– Vad är det egentligen jag har varit med om? tänkte jag. Jag har inte kunnat sova på hela natten och jag tänker hela tiden på de här killarnas anhöriga.