Stockholm och kändisar gör mig till en bonnig tönt
De flesta jag känner tror jag skulle beskriva mig som en rätt social person. Jag känner att jag klarar mig ganska bra i en massa situationer där man kanske skulle ha kunnat förvänta sig en viss tunghäfta. Men det finns två undantag. Två saker som gör mig nervös, osäker och rädd. Och de båda fick jag i allra högsta grad möta i går. Okej, här är de:
1. Kändisar. Alltså, personerna i sig är oftast snälla, men när de rör sig vant i klungor och pratar jobb och kontakter med varann blir jag rädd. Jag passar inte in. Är det en känsla av underlägsenhet? Kändisarna är så världsvana och jag så o-cool. Och det att man känner igen dem, kanske har sett upp till dem i flera år, så där så att man vill heja men inte vet om man får. Vem tror jag att jag är, som vistas här, med dem tänker jag. Den andra saken som jag fasar för är oftast starkt förknippad med den ovannämnda:
2. Stockholm. Stockholm skrämmer mig. Jag är liten, bonnig och förvirrad. Stockholm är stort, hippt och världsvant. Hur som helst, i går var jag kusinen från landet, tjejen från Göteborg utan märkeskläder och vip-vana som flög (ensam!) till den farliga staden för att göra en reklamfilm för SR. Och där var de, i klungor, i drivor, i härvor. Kändisarna. Vi skulle hänga en hel dag, vi skulle äta lunch, agera, trivas och socialisera. Och jävlar vad jag försökte. Man kan nog säga att det gick sådär. Kanske en tvåa på en femgradig skala. Jag ansträngde mig, men det slutade med att jag satt själv i ett hörn och bara fnissade som svar på varje tilltal. Åh! Jag är så pinsam! Varför har vi ingen kändiskultur i Göteborg som jag har kunnat öva på? Dagen slutade med att jag var på väg att kliva in i en taxi som skulle ta mig till ett tåg som skulle föra mig hem till trygga, töntiga Göteborg.
På en gräsplätt står Sanna Bråding, Annika Jankell och Papa Dee. Jag känner att det är nu eller aldrig. Nu har jag ett sista tillfälle att bli lite tjenis. Och jag tänker ta det. Min hjärna arbetar, vad kan jag säga för att liksom lite coolt knyta ihop dagens säck? Fråga mig inte vad det kom i från men jag hör mig själv säga: ”Hejdå, mina små färgprickar!” (De hade färgglada kläder, men ändå, så lamt.) Sekunden därpå när jag slänger igen taxidörren hör jag Papa Dee svara: ”Don’t you ever call me a coloured prick!” 2 -0 till Stockholm och kändisarna. Jag är en bonnig tönt.