Bergström: Ge mig en seriemördare i höst
I höst önskar jag mig en seriemördare.
En som mördar serier.
Är det fantasilöst att börja med ”Lost”?
Det kan inte hjälpas, för därute på ön föddes monstret. Det liknade en konventionell historia, en sådan med början och slut, men vi förstod med tiden att här fanns bara början och sedan sex års vidgande av handlingen. Det var tv-skräck på ett nytt sätt: den förlamande rädslan över att ha investerat så mycket tid i något som inte gick ihop.
”Lost” visades mellan 2004 och 2010. När ABC la ner skräpet var vi ofrivilligt infösta i tv-seriernas guldålder, den som pågår än, den vasstandande best som gnager oss om kvällarna.
Jag har varit pappaledig ett bra tag och haft gott om tv-tid. Jag har försökt med ”Peaky Blinders”, ”Dark”, ”Pose”, ”Fear The Walking Dead”, ”Handmaid’s Tale”, ”Narcos”, ”The Affair”, ”The Arrangement” och ”The Crown”.
Samlat betyg: två plus.
De har lockande piloter, ett intressant karaktärsgalleri, en tydlig framåtriktning – men så ska det vidgas och vidgas och vidgas. Försök själv berätta en historia på det viset och se när du blir avbruten:
Jo, det är en leukemisjuk kvinna som behöver få ihop 40 miljoner och råkar hitta en lucka i kasinots regelverk, men till sin hjälp behöver hon fyra kåkfarare och till saken hör att hennes ex driver en biograf där, som en sidohistoria, två poliser har hört rykten om att olagligheter pågår kvällstid och kvinnan blir förresten frisk men behöver smuggla pengarna till Mexiko för att försöka rädda en annan sjukling och kanske blir hon sviken av den ena kåkfararen.
Det är jätteenkelt att skriva. Och helt dött. Det måste få ta slut.
En bra historia fungerar som långtidsverkande medicin. Vid intag händer ingenting, men efterklangen kommer krypande framåt natten och stannar kvar i dig.
Jag har snott den liknelsen av Kerstin Gezelius på DN. Jag hoppas att hon själv har tjuvat den och inte blir arg, för den passar så bra. En berättelse biter sig fast först om den upphör på skärmen och fortsätter inne i hjärnan.
Har ni sett Gabriela Pichlers och Jonas Hassen Khemiris ”Amatörer” (2018)? Den bakfulle kommuntjänstemannen ser filmen som hela orten spelat in, fem och en halv timme, vänder sig till de ansvariga tjejerna, ler och slut. ”Apan” (2009) av Jesper Ganslandt? Olle Sarris karaktär verkar ha mördat någon, han flyr, lyssnar på Amy Diamond, når sitt sjuka barn och slut. ”Vid Himlens Utkant” (2007) av Faith Akin, där Nejat åker till Trabzon för att återförenas med sin pappa som är ute och fiskar, så han sätter sig och väntar på stranden, vågorna slår in och slut?
Så långt är de alla okej. Ett par dygn efter tittning når de sin fulla potential och blir mästerliga.
I höst önskar jag att runt 90 procent av alla tv-serier skjuts i sank. Eller landar på samma sätt som den bästa jag har sett: ”John Doe” på TV4.
En naken man hittas på en kambodjansk strand. Han bär på hela jorden samlade kunskap men vet inte ens sitt eget namn. Efter att ha löst massor av brott visar sig hans mentor tillhöra ondingarna och slut.
Jag mejlade fyran och frågade när fortsättningen skulle komma och fick svaret att det inte blir mer. Pengarna sinade, tittarsiffrorna var för låga, så scenen där rådgivaren avslöjas är den sista som spelats in.
”John Doe” slutade sändas 2005. I min hjärna har den varit en långkörare sedan dess.